Etikett: True Blood

En kärlekshistoria möter True Blood

Så här i IPRED-tider, när det Orwellska samhället mer och mer liknar en utopi än en dystopi, kändes det bra att sitta hemma bakom datorskärmen en lördagkväll och bläddra igenom lagliga filmer. 50 kr för att hyra en DVD (ja, jag tittar på dig Hemmakväll) kändes inte som ett alternativ så vi vände oss till bredbandsfilmen istället. SF Anytime står verkligen och trampar vatten med sitt utbud, så vi surfade över till CDON.com där topplistan kändes lite mer aktuell. 39 kronor för en hyffsat ny film av bra kvalitet tycker jag är en bra affär. Allt utan att lämna hemmet.

Det stod snart klart att jag skulle få överge mitt senast bokprojekt (som jag visserligen bara kommit ungefär 40-50 sidor i), när vi landade på Låt den rätte komma in. Jag funderar dock på att läsa klart boken ändå, då ganska mycket i filmen tydligen skiljer sig från förlagan och den också ska vara några resor läskigare. Vi får se hur det blir.

Filmen i sig är en kraft utan dess like och jag har inte blivit så överraskad av en svensk film sedan Storm 2005, trots allt bra jag har hört om Låt den rätte komma in. Estetiken är sparsmakad och det sirapslångsamma tempot skänker ovanligt mycket plats åt karaktärerna, men kanske främst åt stämningen. De blodiga actionscenerna, som vi egentligen aldrig blir huvudvittnen till, blir så mycket mer effektfulla i den annars så gråa tillvaron som byggs upp. Scenografin tangerar kanske inte Roy Andersson (men vad gör egentligen det?) men i några scener är Tomas Alfredson verkligen nära.

Hela sättet som narrationen byggs upp kring vampyrer, död, och omöjlig kärlek är så befriande fritt från tramsiga skräckkonventioner. Något som även True Blood lyckades med så bra förra året. Filmen håller sig kvar i den seriösa och tunga drama/thriller-genren även när karaktärer självantänder, klättrar på väggar och suger blod. Det om något är en otrolig bedrift. Det är inte lätt att växa upp, och att vara en blödtörstig vampyr gör inte saken bättre. ”Hade du inte dödat om du hade kunnat?” frågar Eli Oskar i en avgörande scen. Svaret kommer kort därefter.

Låt den rätte komma in smyger fram och biter tag (förlåt), utan att för den delen vara full av fantastiska scener. Men alla bitarna skapar tillsammans en träffsäker helhet, vilken i sig innehåller några få absolut självlysande ögonblick i några av de mest perfekt utförda scenerna i svensk film på väldigt väldigt länge.

Argento och sentida vampyrer på rätt spår

Argentos Mother of Tears har delat publiken i två delar, ena halvan (den största) hatar den och den andra hyser motsatta känslor. Jag hamnar kanske mittimellan någonstans, i den Argentska skärselden. Troligtvis är det där i mellanlägret som en Argento film kommer till sin fulla rätt: när man inte riktigt vet vart man har filmen, karaktärerna, storyn, någonstans. När varje minut tenderar att överraska en och de starkaste av känslor strilar över ens ryggrad i jämna, stötvisa, intervaller. Kort sagt: Mother of Tears är en värdig uppföljare till Suspiria och Inferno. Ain’t it cool la nyligen upp en givande intervju med mästaren (får man väl ändå ge honom) där han snackar Mother of Tears, Giallo och Adrian Brody. Här.

Tänkte att ag bara skulle ge HBO serien True Blood en chans, glutta på första avsnittet och sedan (trodde jag) aldrig mer se skiten, kunna avfärda den som ännu en successiv degradering av den från början så originella och fantastiska vampyrismen. Ärlgt talat så är blotta ordet ”vampyr” tillräckligt för att få mig kräkas blod, eller att i alla fall vilja kräkas blod. Men, det kommer alltid ett ”men”, True Blood är jättebra! Jag är fast. Visst finns det en del saker att klaga på, skådespeleriet håller inte alltid, men som helhet är det en njutbar cajun inspirerad rätt vi bjuds på där svart humor blandas med våld, naket och allmänt trams. Läste att S.2 har fått go och det tycker jag låter alldeles utomordentligt, än så länge iaf.