Jag har börjat Twittra. Det känns ganska poänglöst. Varför tvinga folk att reducera deras språk till 140 tecken, när vi redan har halvt förstört det efter år av sms:ande?
Men spridning av information är inte helt fel. Idag såg jag nämligen i Twitterflödet en länk till en artikel på British Film Institutes hemsida som handlar om det jag skrev om för två inlägg sedan, det vill säga kvinnors underrepresentation i film. De har till och med länkat till samma Bechdel Test video på Youtube!
Det är intressant hur synen på kvinnor och film har förändrats genom åren:
“Now one thing never to be lost sight of in considering the cinema is that it exists to please women. Three out of every four of all cinema audiences are women.” — Iris Barry, Let’s Go to the Pictures, 1926
“In short, men dominate the reviewing process of films primarily made by men featuring mostly males intended for a largely male audience.” — Martha Lauzen, ‘Thumbs Down: Representation of Women Film Critics in the Top 100 U.S. Daily Newspapers – A Study’, 2007
Artikeln granskar de ständigt dystra siffror på antal kvinnor i olika positioner inom filmindustrin, med betoning på filmkritiker.
Hanna McGill skriver undrande vad som hände med världens framstående kvinnliga filmkritiker: Reflekterar bristen av kvinnliga filmkritiker ”a general cultural resistance to opinionated women (…) Girls might forge ahead academically at UK schools, but do they still grow up afraid to step out of line, afraid to cause offence?”
Det bästa med artikeln är att de efterlyser kvinnor att delta i en tävling som kan ge dig ett års träning med professionella frilansande journalister samt ett projektjobb som filmjournalist på BFIs internationella filmtidning Sight & Sound.
Hur ser marknaden ut i Sverige? Hur går det för världens mest jämlika land på den här fronten?
