PÃ¥ grund av skola och andra seriösa saker mÃ¥ste jag tyvärr inleda mitt festivalande med viss försiktighet. Men under andra veckans senare hälft hoppas jag tillbringa ohälsosamt mycket tid pÃ¥ festivalen. Hitintills har jag hunnit se tvÃ¥ filmer, Joon-Ho Bongs ”Mother” och Sebastián Silvas ”La Nana”.
Bongs ”Memories of Murder” imponerade stort pÃ¥ mig. UnderhÃ¥llande kriminalfilmer ser man inte särskilt ofta, speciellt inte filmer där fokus inte ligger pÃ¥ själva brottet. ”The Host” och Bongs bidrag till ”Tokyo” gjorde mig dock nÃ¥got besviken. Jag hade väntat mig mer av monsterfilmen, och ”Shaking Tokyo” försvann lite mellan Caraxs underliga och Gondrys sockersöta bidrag. Med ”Mother” är dock Bong tillbaka. Filmen inleds med dans, som till en början är totalt oförstÃ¥elig, men som till slutet (tyvärr) sätts i en kontext. Och det är kanske Bongs stora problem, han vÃ¥gar inte riktigt göra nÃ¥got helt befängt eller ologiskt. Vilket är nÃ¥got som jag tror är kompetent nog att hantera, som man inte kan säga om mÃ¥nga filmskapare, förutom David Lynch och andra filmskapare som sysslar med absurdism eller surrealism.
Man kan prisa ”The Mother” bara för att filmens protagonist är en äldre kvinna som är mor till en nÃ¥got lÃ¥ngsam ung man. Att sedan modern mÃ¥ste utföra en utredning när hennes son sätts i fängelse för nÃ¥got han inte gjort. Det räckte dock inte med en utredning utan hon mÃ¥ste ocksÃ¥ bege sig ut för att utkräva hämnd, med kiropraktikernÃ¥lar i högsta hugg.
”La Nana” handlar ocksÃ¥ om en nÃ¥got äldre kvinna. Ett hembiträde i 40-Ã¥rsÃ¥ldern, som efter att ha isolerats hos en familj i tjugo Ã¥r blivit lite ”loco”. Klasskillnader är sällan lika lätta att skÃ¥da som i relationen mellan en familj och dess hembiträde. Detta beror pÃ¥ de konstiga omständigheterna man utför yrket hembiträde pÃ¥. Man lever tillsammans med en familj en längre tid. En isolerad tillvaro där gränsen mellan arbete och fritid är sÃ¥ gott som utsuddad.
Denna tillvaro har gjort Raquel lite vilsen, och denna vilsenhet beror på ett politiskt problem. Tyvärr är detta inget filmen vill ta itu med. Istället försöker Silva få oss tro att lösningen på detta problem är personligt, och inte politiskt. Vem som helst klarar inte vilka situationer som helst, bara den har en vän. Det finns gränser.
Ingen film är opolitisk, men alltför mÃ¥nga filmer idag är apolitiska. ”La Nana” är en av dem, vilket jag tycker är trÃ¥kigt, när nu temat var sÃ¥ satans intressant. Om man vill se en film om maktförhÃ¥llanden i hemmet rekommenderar jag istället Joseph Losyes ”The Servant”, med en grym Dirk Bogarde i huvudrollen.