På grund av skola och andra seriösa saker måste jag tyvärr inleda mitt festivalande med viss försiktighet. Men under andra veckans senare hälft hoppas jag tillbringa ohälsosamt mycket tid på festivalen. Hitintills har jag hunnit se två filmer, Joon-Ho Bongs ”Mother” och Sebastián Silvas ”La Nana”.
Bongs ”Memories of Murder” imponerade stort på mig. Underhållande kriminalfilmer ser man inte särskilt ofta, speciellt inte filmer där fokus inte ligger på själva brottet. ”The Host” och Bongs bidrag till ”Tokyo” gjorde mig dock något besviken. Jag hade väntat mig mer av monsterfilmen, och ”Shaking Tokyo” försvann lite mellan Caraxs underliga och Gondrys sockersöta bidrag. Med ”Mother” är dock Bong tillbaka. Filmen inleds med dans, som till en början är totalt oförståelig, men som till slutet (tyvärr) sätts i en kontext. Och det är kanske Bongs stora problem, han vågar inte riktigt göra något helt befängt eller ologiskt. Vilket är något som jag tror är kompetent nog att hantera, som man inte kan säga om många filmskapare, förutom David Lynch och andra filmskapare som sysslar med absurdism eller surrealism.
Man kan prisa ”The Mother” bara för att filmens protagonist är en äldre kvinna som är mor till en något långsam ung man. Att sedan modern måste utföra en utredning när hennes son sätts i fängelse för något han inte gjort. Det räckte dock inte med en utredning utan hon måste också bege sig ut för att utkräva hämnd, med kiropraktikernålar i högsta hugg.
”La Nana” handlar också om en något äldre kvinna. Ett hembiträde i 40-årsåldern, som efter att ha isolerats hos en familj i tjugo år blivit lite ”loco”. Klasskillnader är sällan lika lätta att skåda som i relationen mellan en familj och dess hembiträde. Detta beror på de konstiga omständigheterna man utför yrket hembiträde på. Man lever tillsammans med en familj en längre tid. En isolerad tillvaro där gränsen mellan arbete och fritid är så gott som utsuddad.
Denna tillvaro har gjort Raquel lite vilsen, och denna vilsenhet beror på ett politiskt problem. Tyvärr är detta inget filmen vill ta itu med. Istället försöker Silva få oss tro att lösningen på detta problem är personligt, och inte politiskt. Vem som helst klarar inte vilka situationer som helst, bara den har en vän. Det finns gränser.
Ingen film är opolitisk, men alltför många filmer idag är apolitiska. ”La Nana” är en av dem, vilket jag tycker är tråkigt, när nu temat var så satans intressant. Om man vill se en film om maktförhållanden i hemmet rekommenderar jag istället Joseph Losyes ”The Servant”, med en grym Dirk Bogarde i huvudrollen.