Det gamla året slutade m ett ?

Magnus Västerbro intervjuar Simon Staho i DN och refererar till honom som ”Den ofta kritikerrosade regissören”, vidare fortsätter intervjun med att Staho kräks över svensk film (visserligen med all rätt) samtidigt som han hyllar svenska skådespelare … Fenomenet Staho är märkligt på många sätt. Han är ett klassiskt one-hit-wonder exempel. Danmarks M.Night Shyamalan. Efter den hyllade Dag och Natt har han presterat ytterligare tre stycken filmer varav alla erhållit extremt ljummen kritik (svensk ljummen kritik skall tilläggas), sågningar har förekommit. Hur länge ska Staho tillåtas göra film under titlen ”underbarn” eller ”mästerregissör”? Hur länge kommer skribenter som Västerbro fortsätta kalla en på sin höjd intressant människa för diverse överdrifter bara för att det passar in i deras text? Jag bara undrar. Varje gång denna man släpper ifrån sig ngt nytt så hyllas han, varför?

Året som var banade framför allt väg för en ny typ av fransk film (vi kan kalla den för skräckfilm) Pascal Laugier stod för höjdpunkten med sin Martyrs (enastående obehaglig) men även À l’intérieur och Frontière(s) levererade. Vi kan bara hoppas på att 2009 slår lika hårda slag och att britterna utvecklar vad de påbörjat med Eden Lake, The Cottage och The Descent.

Personligen ser jag mest fram emot att följa utvecklingen av Laugiers gayaktiga remake av Barkers gamla Hellraiser ”It’s about men fucking men”, som han själv så subtilt yttrade sig på Sthlm filmfestival. Det kommer även att bli kul att se hur det går med Rob Zombies H2, The Poughkeepsie Tapes (borde verkligen släppas på DVD snart), franska Mutants och My Bloody Valentine 3D.

På onsdag reser jag till Berlin för att skaka hand med min gamla barndomsidol Jörg Buttgereit … hur fan kommer det sig egentligen?

Verklighetsskräcken skrämmer mest

Dagens skräckfilm är definitivt inte lik gårdagens. Monsterfilmen existerar knappt längre, den har åsidosatts till förmån för ett material vars strävan är att vara 100% autentiskt. Dagens skräckfilm hämtar inspiration från verkligheten och gestaltar de delar som nyheterna missar. Visserligen är det fortfarande underhållning vi snackar om, nästan alltid i alla fall … James Watkins visar med sin Eden Lake att underhållningsfaktorn inte är ett måste, istället gestaltas ett scenario som ligger så nära tiden att man förväntar sig att läsa om det i dagens tidning. Liksom i den aningens mer fantasieggande Ils så handlar det om barn, elaka jävla barn, ett förälskat par och sammandrabbningen dem emellan, långt ifrån civilisationen (givetvis) vid den natursköna Eden Lake. Det här är den nya tidens terrorfilm och den lämnar en besk smak i munnen.

Den enda film jag tidigare saknat på 2008 års upplaga av Sthlm Filmfestivalen var Fabrice du Welz Vinyan. Lycko mig så har de satt in den som en extravisning. Jag antar att utbudet i och med detta är komplett!

Fredrik Strage skriver om Martyrs här. Märkligt nog glömmer han bort att förklara den som Filmfestivalens bästa film, vilket den är. stockholms filmfestival