Duncan Jones ”Moon”, en film där Sam Rockwell blir mångalen och börjar hallucinera. Med Ziggy Stardust i åtanke är det är inte helt oväntat att David Bowies son väljer att göra en sci-fi. I likhet med en klassiker i samma genre finns ombord på rymdflottan en dator, men till skillnad från Hal i ”2001” är Kevin Spaceys Gerty en snäll robot som enbart vill allas väl.
Alltså handlar inte ”Moon” om hur det kan gå när artificiell intelligens blir maktlysten och sätter käppar i mänsklighetens hjul. Istället tar filmen lite oväntat upp marxistiska teman som arbetaren och dennes roll i samhället. Och den tar upp ämnet på ett intressant sätt, och dessutom beundrar jag Jones för att han vågar använda sig av något så smutskastat och oseriöst som ”comic reliefs”.
En film som inte använder sig av ”comic reliefs” är Polytechnique, en film om en skolmassaker som ägde rum i Montreal år 1989. Regissören Denis Villeneuve visar stor respekt till detta svåra ämne, och i jämförelse med Gus Van Sants ”Elephant” finns här en något bättre kvinnosyn.
Filmens första hälft är nästan genialisk, men när filmen på en smörig gitarrslinga drar iväg för att visa massakerns efterverkningar blir den tyvärr mindre intressant. Detta beror förmodligen på att man hade räknat med att få några svar, frågor eller teorier om ämnet, vilket helt lämnas ut sidan för nästan meningslösa karaktärsporträtt.
Men ”Polytechnique” är värd att ses bara för den första hälften, och den är dessutom sjukt snygg med det svartvita fotot som målar upp ett kargt och snöfyllt Toronto som bebos av några karaktärer som skildras med samma ömhet oavsett om de är offer eller gärningsmän. X4E2AF94NR7V