Är det inte underbart att Djungelboken äntligen släppts på DVD! Ännu underbarare är det väl att en 40 år gammal film fortfarande fungerar. I alla fall om man är 30 år gammal. Vi sålde rekordmånga nu när den släpptes, men jag undrar om föräldrarna köper den till sig själva eller till barnen? Jag köpte den, även fast jag inte har några barn. Sen hade jag myskväll framför tv’n och njöt av min Mowgli.
För oss som såg den som liten, och som suttit klistrade framför Kalle Ankas Jul varje år finns det en speciell plats i hjärtat just för Djungelboken. Men för barn av idag kanske den bara är en i mängden? Den har ju ett betydligt långsammare tempo än dagens tecknade filmer, som fullkomligt bubblar av detaljer hela tiden. Hajar som hajar tex, den var jag tvungen att se två gånger för att riktigt hinna ta in allt som hände i bakgrunden.
En kollega till mig klagade dessutom över att orginalrösterna från 60-talet fått vara kvar. Jag skulle ha gråtit om det vore annorlunda, men hon menade att hennes 3-åriga döttrar inte förstår svenskan som talades då. Och det är klart, mansvalp är väl inte ett ord som används dagligen…
Slutligen måste jag ju nu försöka få tag i 2:an, för även om jag inte brydde mig som barn, väcktes ju frågorna den här gången – Vad händer sen? Blir Mowgli lycklig i människobyn? Och får han nånsin träffa Baloo och Bagheera igen?