”The Ditch”, en film av dokumentärfilmaren Wang Bing handlar om ett omlärningsläger (eller dödsläger, välj själv) i sextiotalets Kina. Filmen ser ut och låter väldigt mycket som en dokumentärfilm, cinéma-vérité, flugan på väggen. Vi vet redan efter filmens inledning hur det kommer att sluta. Nästan alla arbetare kommer att dö. Det kommer att gå långsamt. Bing drar ut på proceduren för att den ska kännas både mer och verkligare. Ibland gottar han sig lite för mycket i arbetarnas misär. Närbilderna i filmen består uteslutande av ansikten som gråter eller är på väg att gråta. Dessa bilder är aningen ”in your face” i en annars lågmäld och fin film.
”The Dry Land” och handlar om en krigsveteran som återvänder till Texas efter att ha varit med om något hemskt i Irak. Militären är man, och vill därför inte prata om det han upplevt. Och för att han är man så är han också dum i skallen och slår sin fru, har sex med prostituerade utan att betala etc etc. Filmen är klyschig men ändå småfin, men den är absolut inte den film om Irakkriget som bör göras. Västerländska soldater som skadats i länder som Afghanistan eller i Irak rör mig inte i ryggen.
Livstrött och deprimerad begav jag mig till Skandia efter ”The Dry Land”. Kateshi Kitanos gangsterfilm ”Outrage” skulle nämligen visas. Filmen handlar om män i svarta kostymer som slår varandra. Egentligen skulle man kanske säga att filmen handlar om kostymer som slår varandra. Kitano låter oss inte komma nära någon av karaktärerna, och det är enbart efter en stor kraftansträngning som man lyckas koppla karaktärernas namn till deras kroppar/kostymer. Antingen innehåller ”Outrage” inga dramatiska vändpunkter, eller så finns det inte annat än just sådana. Hur som behandlas handlingarna nästan helt utan dramatik. Filmen går i repetitioner och scenerna blir till slut absurda våldshandlingar som varken börjar eller slutar, utan bara fortsätter. Beckett hade förmodligen varit nöjd.