Jag brukar ha svårt för svenska filmer. Jag tycker ofta det låter så tillgjort när de pratar, eftersom det är mitt modersmål och man hör alla små nyanser. Men jag har säkert missat en hel del bra filmer på grund av mina förutfattade meningar, det erkänner jag.
Däremot gick jag faktiskt och såg Varg med Peter Stormare. Skulle nog inte gjort så om inte mamma hade velat se den, men jag blev positivt överraskad! Betygsmässigt sett tycker jag den är en 3:a (av 5 möjliga), men den var uppfriskande att se. En lågmäld norrlänsk film om fåordiga människor, gjorde att jag kände mig hemma. Nu bor jag själv inte i en liten by; men att köra skoter, fika hos farmor, skolbussen – allt känns äkta för mig ändå, norrlänning som jag är. I stället för en film med snabbpratande storstadsmänniskor med storslagna känsloyttringar.
Det som var storslaget i den här filmen var naturen. Tempot var stundvis lite lågt, men det gjorde inget, det passade filmen i övrigt.
En eloge också till Stormare, som kommer hem från sitt Hollywoodliv för att göra den här filmen.