Jag har i flera år försökt få Svenska Filminstitutet att investera i en engelsktextad version av Olle Hellboms Bröderna Lejonhjärta (1977) så att vi kan visa den på den biograf jag arbetar på i London, Rio Cinema.
På en fest på Cannes Filmfestival läcktes nyheten att Tomas Alfredson (Låt Den Rätta Komma In och Tinker Tailor Soldier Spy) tillsammans med Peter ”Piodor” Gustavsson har köpt rättigheterna till Astrid Lindgrens älskade historia Bröderna Lejonhjärta. Så nu kanske min önskan kommer att uppfyllas ändå?
Men som det 80-talsbarn jag är, har jag vuxit upp med Olle Hellboms version och jag är livrädd för att bli besviken på den nya.
Därför skriver jag härmed ett öppet brev till Tomas och Piodor, där jag ger dem en direkt marknadsundersökning på vad en som barn (och senare även som vuxen) älskar med den magiska versionen från -77:
1. Musiken.
Ingen kommer kunna göra det bättre, så det är lika bra att använda orginalmusiken.
2. Frisyrerna.
De feminina frisyrerna gjorde att även flickor kunde relatera till Skorpan och Jonathan.
Ta dina skådisar till samma frisör som du tog Kåre till. Men gärna lite gulligt självfall på det.
3. Ett riktigt monster.
Jag kan inte beskriva hur livrädd jag var för Katla. Att hon rörde sig helt skevt förstärkte känslan av ett vidrigt vidunder.
Så jag ber Er, ta inte den enkla vägen och gör ett digitalt monster. Jag vill se ett monster av kött och blod och paper mache och ELD!
Och riktig, blubbande gegga dessutom.
4. Den svenska liberalismen, vårt kulturarv.
Jag vill ha flöjtspel och nakna pojkar som fiskar tillsammans!
Jag känner mig kluven på följande punkter:
5. Språket.
Svenska är ju vackert. Och undertexter hjälper barn att utveckla läsning och stavning av det egna språket och det öppnar öronen för nya språk.
Men, tyvärr är ju nationer med engelska som huvudspråk väldigt insnöade på att motverka just detta och Amerika kommer förmodligen göra en engelsk version hur som helst. Men en svensk film på engelska skulle kunna motverka detta.
6. Tengil.
Personligen är jag trött på att se De Onda representerade i svarta dräkter på film. Medan hjältarna är vita eller färgglada. Det är ett koncept som är djupt förankrat i vårt undermedvetna vid det här lagret och vore inte Nangijala ett tidlöst samhälle skulle jag hellre se Tengil i grå kostym med slips. (Fast då är vi ju mer inne på Michael Ende-territorium.)
Och Tengils mantel och plym är självfallet ett måste!
Den som vill skriva under mitt öppna brev till Tomas Alfredson kan kommentera härunder med egna förslag.
Slutligen Tomas och Piodor, så anmäler jag mig härmed som intresserad av en regi- eller produktionsassistentposition om ni vill ha ytterligare hjälp. Eller om ni behöver ett engelskt samproduktionsbolag, så kan mitt Happy Endings Produktions Ltd låna ett lillfinger i Astrids ära.
PS: Grattis Sverige och Loreen, fett gjort!