Man KAN

I 2007 tävlade min film Recognize Myself i KAN festivalen. Folk ser alltid imponerade ut när jag berättar det. Men när min nästa mening avslöjar att festivalen äger rum i Wroclaw, Polen, så får de ett mildare uttryck igen.

Wroclaw är en underbar stad, som faktiskt påminde mig väldigt mycket om Uppsala (där jag bodde mellan 1998 och 2003).

Jag har aldrig haft ett intresse att ta mig till Cannes festivalen och det var just därför jag tyckte det var roligt att låta folk tro att min film tävlade där. (Även om skämtet bara varade i två sekunder.)

Men i ett av mina produktionsmöten med Ida Akesson (nämnde henne i ett tidigare inlägg) så kom vi in på Cannes. Hon besöker nämligen Cannes årligen och hon fick mig intresserad att åtminstonde skicka in en ackrediteringansökan.

De accepterade vår ansökan och Happy Endings Productions är därmed på väg till Cannes iår.

Om det är någon därute som vill träffas i Cannes eller har en extra inbjudan till ett event eller fest, ta gärna kontakt.

I övrigt så har vi filmat Idas kortfilm de senaste dagarna, där jag agerade som regiassistent. Det var första gången jag tog på mig den rollen och förmodligen även den sista. Det är fruktansvärt att ständigt kolla klockan och påpeka att vi måste skynda oss för att inte hamna efter i schemat, när man vet hur frustrerande det är när man själv är regissör och försöker få en tagning att motsvara ens förväntningar och någon stressar en. Men vi fick allting klart i tid och alla inblandade var på gott humör, så jag är väldigt nöjd med inspelningen och min insats.

Dessutom så pågår inspelningen av vår dokumentär Suburban Madness i Brasilien för tillfället, vilket känns otroligt spännande. De håller mig uppdaterad via projektets blogg www.suburbanmadness.blog.com men jag har inte hört något om den största inspelningsdagen ännu – karnivalen!

Jag borde väl egentligen nämna Oscar… Men jag tror jag hellre överlämnar det åt andra. Det enda jag har att säga om saken är att jag gissade vinnarna i en tävling, där man KAN vinna 100 pund om man fått alla rätt… Men jag har glömt vad jag gissade.

Förortsgalenskap

är direktöversättningen av vårt dokumentärfilmsproject Suburban Madness (Loucura Suburbana) som ska spelas in nu i februari, i Rio de Janeiro.

Mitt i Brasiliens mest fattiga områden finns ett mentalsjukhus där en mängd patienter vårdas för olika slags mentalsjukdommar, under samma tak. I brist på medicin och andra medel vårdas patienterna med dans- och musikterapi, som avslutas med en dag utanför instutitionens väggar, då de medverkar i förortens årliga lokala karnival.
Vad har de för syn på livet innanför institutionen, i jämförelse med livet de ser utanför, den dagen då hela Brasilien beter sig som galna?

Suburban Madness

Vi har startat en egen blogg för den här produktionen som ni kan läsa på www.suburbanmadness.blog.com

Sen så måste jag bara avsluta med att säga att jag är otroligt imponerad av The Wrestler som jag såg för en vecka sen. Vilken tur att jag lät mig övertalas att gå och se den!

Och en kortfilm som ni ska försöka se är The Black Hole.