O’Roy!

Nu fortsätter jag trenden att tipsa er om hur man som kvinna kan komma in i filmbranschen.

Förra blogginlägget handlade om kvinnliga filmrecensenter.
Nu gäller det kvinnliga reklamregissörer.
(Killar, om det var ni som var i minoritet skulle jag stötta er.)

Rättviseförmedlingen är en superbra organisation som hjälper till att hitta minoriteter till alla möjliga sammanhang. Gå med i den facebook-gruppen och hjälp till ni också att tipsa om er själva eller era vänner som bryter mot normen på något sätt.

Idag eftersöker de kvinnliga regissörer som kan tänka sig att jobba inom reklamfilm.

Även Roygalan har uppmärksammat problematiken kring bristen av ett kvinnligt språk i reklamfilm och har därför lagt till ett nytt pris, Årets Royalty, till en person, organisation eller företag som under året gjort stora insatser för att komma tillrätta med den ojämna könsfördelningen i reklamfilmsbranschen.
Läs mer om detta här.

Filmkritik-tweet

Jag har börjat Twittra. Det känns ganska poänglöst. Varför tvinga folk att reducera deras språk till 140 tecken, när vi redan har halvt förstört det efter år av sms:ande?

Men spridning av information är inte helt fel. Idag såg jag nämligen i Twitterflödet en länk till en artikel på British Film Institutes hemsida som handlar om det jag skrev om för två inlägg sedan, det vill säga kvinnors underrepresentation i film. De har till och med länkat till samma Bechdel Test video på Youtube!

Det är intressant hur synen på kvinnor och film har förändrats genom åren:

“Now one thing never to be lost sight of in considering the cinema is that it exists to please women. Three out of every four of all cinema audiences are women.” — Iris Barry, Let’s Go to the Pictures, 1926

“In short, men dominate the reviewing process of films primarily made by men featuring mostly males intended for a largely male audience.” — Martha Lauzen, ‘Thumbs Down: Representation of Women Film Critics in the Top 100 U.S. Daily Newspapers – A Study’, 2007

Artikeln granskar de ständigt dystra siffror på antal kvinnor i olika positioner inom filmindustrin, med betoning på filmkritiker.

Hanna McGill skriver undrande vad som hände med världens framstående kvinnliga filmkritiker: Reflekterar bristen av kvinnliga filmkritiker ”a general cultural resistance to opinionated women (…) Girls might forge ahead academically at UK schools, but do they still grow up afraid to step out of line, afraid to cause offence?”

Det bästa med artikeln är att de efterlyser kvinnor att delta i en tävling som kan ge dig ett års träning med professionella frilansande journalister samt ett projektjobb som filmjournalist på BFIs internationella filmtidning Sight & Sound.

Hur ser marknaden ut i Sverige? Hur går det för världens mest jämlika land på den här fronten?

Platsannons Zita

Om det är någon som delar min passion för biografer så kan jag tipsa om ett utmärkt tillfälle att sätta den passionen i handling.

Folkets Bio-biografer Zita i Stockholm söker nämligen en biografföreståndare.

Det här är ett jobb för en filmintresserad själ som har ett extra stort intresse av att sprida mångfald på den svenska biografmarknaden.
Det finns tre steg inom filmindustrin som formar dagens repertoar, finansiärer, distributörer och exponering. Även om det sista steget i det omloppet är något begränsat av de tidigare stegen, så har jag alltid funnit arbetet med att bidra till dagens filmutbud tillfredsställande.

”(Zita) värnar om en varierad repertoar med filmer som representerar den värld vi lever i och de människor som befolkar den.” Folkets Bio- Stockholmsavdelningen

Platsannonen finns här.

Jag har jobbat på självständiga små ensalongsbiografer i över 7 år nu, som assistent, chef och maskinist. Först på The Gate i Notting Hill Gate och nu på The Rio i Dalston. Jag har alltid inspirerats av dessa arbetsmiljöer, vilket är tur, eftersom jag förmodligen aldrig kommer kunna försörja mig på min filmkarriär.

Jag har även en dröm om att stå i videobutik…
Men den drömmen måste gå i uppfyllelse snarast – helst innan VHS-band försvinner helt – för nedladdning och piratkopior är ett stort hot för den marknaden. Men videobutiker har sin charm och plats här i världen. De har öppet sent i städer utan 7-Eleven, vilket gör gatorna säkrare och man kan handla kvällsfika. Dessutom kan man träffa en ny bästis medan man väljer bland filmerna, vilket hände några kompisar till mig. De hade så mycket gemensamt insåg de när de valde filmer, så de bestämde sig för att se filmerna tillsammans och de har varit kompisar ändå sen dess. No homo.

Den svenska nya vågen

Jag nämnde i ett tidigare inlägg den kvinnliga filmskaparens kamp om hennes röst, i en filmindustri där mäns berättelser om andra män är normen. Det som händer då är att vi kvinnliga bildberättare försöker anpassa våra historier för att visa att vi visst är dugliga filmskapare, genom att fortsätta göra filmer om män.

Jag såg igår Susanne Biers film Hævnen. En väldigt bra film. Men som tyvärr inte ens lever upp till den första av de tre enkla regler som utgör The Bechdel Test:
1) Finns det mer än två kvinnliga karaktärer (karaktärer med namn, inte statister med repliker)
2) Som pratar med varandra…
3) … om något annat än män

Här finns ett litet klipp som gjorde mig uppmärksam på hur stort detta problem är i dagens populärkultur, där kvinnor, bokstavligt talat, spelar en väldigt liten roll.

Frågan är om Biers film hade varit lika framgångsrik om den istället hade handlat om två flickor, en kvinna och en man? Hade världens jury och publik fortfarande hyllat den, trots det okonventionella formatet att underrepresentera män? Det underliga är ju att vi kvinnor är fullständigt vana med att ständigt vara underrepresenterade i samtliga sammanhäng, men inget frågesätter det. (Exempel: nya idoljuryn. Fyra påskägg, ett med peruk. Vilken mångfald!)

Problemet jag har med detta är att jag själv har gjort misstaget att göra väldigt många filmer om just män. Jag levde med någon slags ide om att mina karaktärer var könsneutrala, vilket ingenting är. Inte ens Barbapappa eller Mumintrollen, som båda är könlösa figurer, är könsneutrala.

Men just nu pågår en satsning att utplåna hur kön, klass, hbtq, funktionsnedsättning och etnicitet skildras i svensk film, genom att alla tillsammans skickar in normbrytande ansökningar till Svenska Filminstitutet på samma dag. Detta för att visa dem att vi finns och samtidigt med hoppet att flera av filmerna får stöd så att mediebilden kan skildra samhället som det faktiskt ser ut och påverka det i en roligare riktning.

Var med och forma den svenska nya vågen av filmhistoria du också.

90-talsminnen och kyliga klimat

Den, som jag, som redigerar på en laptop kan nog känna igen rendreringsfördrivet. Det vill säga, saker man kan göra för att slippa sitta och stirra på den stackars processmätaren som långsamt tar sig till 100%.

Dagens rendreringsfördriv blev Debatt på svtplay, där Helena Bergström debatterade det kyliga klimatet kring folklig filmkultur, som till exempel Änglagård 3.

Bergström kritiserade filmindustrins och filmrecensenternas hån och tog upp exempel om hur folket har berättat för henne hur mycket de uppskattade filmen. Så ja, även fast jag inte har sett den, är den förmodligen lika folklig som Åsa-Nisse och Änglagård 2.

Änglagård (-91) för mig som 9-åring var nog det mest vuxna jag sett; jag hade aldrig tidigare sett vuxnas nakna stjärtar och lite till.

Jag hittade den här bilden online, som verkligen visar hur den fria-människans-nakenbadande-som-rör-om-i-landsbygden blev folklig med åren. Likt Hans-Erik Dyvik Husby, som jag skrev om tidigare.

Men att en film vinner både masspublik och filmindustri är ovanligt, för de har så olika utgångspunkter.

Jag minns när jag var mindre (lite äldre än 9, men fortfarande liten) och den bästa film jag visste var Independence Day. Jag tyckte den var så bra att jag såg den två gånger på bio inom åtta dagar. Sen hittade jag recensionen i Borlänge Tidning och var bestört över att den bara fått 2 stjärnor – ”det är ju ett mästerverk!!” – och jag litade inte alls längre på mannen som recenserade filmerna i BT. Tills jag blev ännu några år äldre och insåg att min smak hade utvecklats och att jag och denne recensent (minns tyvärr inte namnet nu) faktiskt älskade samma filmer.

Tyvärr så känner jag idag att folklig kultur är som heroin. Man får sin dos och sen är man bedövad en tid framöver.

Själv behöver jag utmana mig själv att se nya saker kritiskt för att vidga mina vyer och utveckla mitt svartvita tänkande till något mer nyanserat.

Så det behövs filmrecensenter som kan nå och locka en publik att se något otippat, som de annars aldrig skulle ha haft intresse av.

Sen att språket som journalister och filmrecensenter ibland använder kan få den starkaste individen att vilja kasta in handduken/kameran/penseln etc, är något som borde tas upp med journalisthögskolan och arbetande journalister, gärna tillsammans med psykologer. För många människor blottas och kränks i dagens mediasamhälle i masshysterin om scoop och läsare, vilket är fruktansvärt.

Veckans Otippade Film jag såg var dokumentären IN THE LAND OF THE FREE… om hur tre personer associerade till The Black Panther Party blev dömda till ett mord de inte begick, i regeringens försök att vanära partiets rykte. Två av dessa, Herman Wallace och Albert Woodfox, är fortfarande inlåsta i de isoleringsceller de suttit i, i nästan 40 år nu. Den tredje mannen, Robert King, är frisläppt efter 29 år i isoleringscell (mer än hela mitt liv!) och gav en underbar Q/A efter filmen.

Jag skulle önska att en dokumentär som denna vore sedd som folklig, istället för tanklösa komedier och skönsjungande allsånger. Tänk så mycket bättre världen kunde vara om alla brydde sig om varandra istället.

Isoleringscellerna i In the Land of the Free fick mig att tänka tillbaka på Släpp fångarne loss, det är vår! Det var en film som klarade att vinna både masspublik, filmindustri och guldbagge. Men viktigast av allt, den lever kvar. I alla fall hemma hos oss på VHS.