Så här i IPRED-tider, när det Orwellska samhället mer och mer liknar en utopi än en dystopi, kändes det bra att sitta hemma bakom datorskärmen en lördagkväll och bläddra igenom lagliga filmer. 50 kr för att hyra en DVD (ja, jag tittar på dig Hemmakväll) kändes inte som ett alternativ så vi vände oss till bredbandsfilmen istället. SF Anytime står verkligen och trampar vatten med sitt utbud, så vi surfade över till CDON.com där topplistan kändes lite mer aktuell. 39 kronor för en hyffsat ny film av bra kvalitet tycker jag är en bra affär. Allt utan att lämna hemmet.

Det stod snart klart att jag skulle få överge mitt senast bokprojekt (som jag visserligen bara kommit ungefär 40-50 sidor i), när vi landade på Låt den rätte komma in. Jag funderar dock på att läsa klart boken ändå, då ganska mycket i filmen tydligen skiljer sig från förlagan och den också ska vara några resor läskigare. Vi får se hur det blir.

Filmen i sig är en kraft utan dess like och jag har inte blivit så överraskad av en svensk film sedan Storm 2005, trots allt bra jag har hört om Låt den rätte komma in. Estetiken är sparsmakad och det sirapslångsamma tempot skänker ovanligt mycket plats åt karaktärerna, men kanske främst åt stämningen. De blodiga actionscenerna, som vi egentligen aldrig blir huvudvittnen till, blir så mycket mer effektfulla i den annars så gråa tillvaron som byggs upp. Scenografin tangerar kanske inte Roy Andersson (men vad gör egentligen det?) men i några scener är Tomas Alfredson verkligen nära.

Hela sättet som narrationen byggs upp kring vampyrer, död, och omöjlig kärlek är sÃ¥ befriande fritt frÃ¥n tramsiga skräckkonventioner. NÃ¥got som även True Blood lyckades med sÃ¥ bra förra Ã¥ret. Filmen hÃ¥ller sig kvar i den seriösa och tunga drama/thriller-genren även när karaktärer självantänder, klättrar pÃ¥ väggar och suger blod. Det om nÃ¥got är en otrolig bedrift. Det är inte lätt att växa upp, och att vara en blödtörstig vampyr gör inte saken bättre. ”Hade du inte dödat om du hade kunnat?” frÃ¥gar Eli Oskar i en avgörande scen. Svaret kommer kort därefter.

Låt den rätte komma in smyger fram och biter tag (förlåt), utan att för den delen vara full av fantastiska scener. Men alla bitarna skapar tillsammans en träffsäker helhet, vilken i sig innehåller några få absolut självlysande ögonblick i några av de mest perfekt utförda scenerna i svensk film på väldigt väldigt länge.