Jag har sett: The Squid and the Whale (2006)
Förhållande mellan Bernard (Daniels) och Joan (Linney) har varit dött sedan en tid tillbaka. När vi, tillsammans med deras söner, bjuds in till familjestunden i början av filmen, där det för första gången sätts ord på separationen, är det bara barnen som blir förvånade. Redan under den inledande tennisscenen trampar vi runt ibland ruinerna av en gång fungerande familj. Egentligen utspelar sig hela filmen i de där första minuterna på tennisplanen, resten är en uppvisning i småaktigheter, sexuell frustration, missriktad ilska och vilsna själar.
Berättande är långsamt men väldigt intensivt. Den rörliga och objektivt analyserande kameran skapar en klaustrofobisk miljö och vi tvingas observera hur de två sönerna desperat söker sina föräldrars uppmärksamhet samtidigt som de inte lämnas något annat val än att ta efter de två trasiga föräldragestalterna. Många av filmens händelser tar plats i periferin och historien, tillsammans med karaktärerna, vecklar ut sig bit för bit genom antydningar och ledtrådar som presenteras på ett väldigt uppfriskande och annorlunda sätt.
Alla roller är extremt välspelade och konstellationen Daniels-Linney är precis lika lysande som man kan ana. Resultatet blir en vacker dramakomedi, i sin sanna bemärkelse, med en övervikt åt den varma humorn istället för det sorgliga dramat. Just humorn är filmens största behållning. Vad som slutligen lämnar oss är en uppvisning i egenutveckling genom trauma och vetskapen om att summan av karaktärerna som kommer ut på andra sidan är betydligt mycket större än de fyra som mötte oss på tennisplanen i början av filmen är betryggande och direkt rörande.
