Abigail Breslin

Lägg namnet på minnet. Ni som redan sett Little Miss Sunshine vet vem jag pratar om. Det var länge sedan (om någonsin?) jag blivit så tagen av ett litet barn i en filmroll. Jag har vanligtvis väldigt svårt för barnskådisar och tycker ofta att deras dåliga prestationer verkar förlåtas med ”De är ju bara barn”, av både publik och filmskapare. Abigail Breslin ger hopp åt en sån som jag. En som känner sig bitter och elak när han sitter och klagar på barn på film. Abigail visar att åldern 10 inte är någon ursäkt för att vara en dålig skådespelare. Jag minns att jag var ganska tagen av henne redan i Signs men tillsammans med filmens misslyckande föll hon i glömska. Jag har också varit fascinerad av hennes bror, Spencer Breslin, i både The Kid och The Cat in the Hat, även fast den förstnämnda var ganska dålig och den sistnämnda riktigt usel. Säga vad man vill om barnarbete men föräldrarna Breslin har gjort ett bra jobb. I Little Miss Sunshine, trots fantastiska insatser av precis alla andra medverkande, lyser Abigail klarare än någon annan och filmen är något utav det bästa jag sett i år. Den bevisar att det faktiskt går att sätta seriösa ämnen som sex, framgång, skönhet, acceptans och död på dagordningen, presentera allt på ett skruvat och tokroligt sätt och ändå göra stor film av det. Filmen är otroligt dum och fånig på sina ställen men dessa scener vägs upp av närvaron av ett extremt stort hjärta. Håll utkik efter makarna Dayton/Faris nästa långfilm.

För att kommentera på tidigare filmer som jag sett den senaste tiden så var A Scanner Darkly helt okej. Filmen är en visuell upplevelse, med sin animering på redan filmat material, men innehållet, med intressanta frågor kring kopplingen mellan drogtillverkning – drogavvänjning och antidrogaktivisters gränser, slarvades bort någonstans där i den snygga formen. Den hade några exceptionella grepp men jag hade förväntat mig så mycket mer.

Good Night, and Good Luck var riktigt bra men kändes så otroligt kort. Jag hade också väntat mig en större koncentration på maktkampen mellan McCarthy och Murrow, som det var nu kändes det som de bara gick en kort rond mot varandra utan direkt kroppskontakt. Men det ligger något magiskt skimmer över denna svartvita pärla. Den är intressant, snygg och det är svårt att hitta en enda dålig skådespelare i rollistan. Den fungerar också väldigt väl som ett viktigt inlägg i debatten om vinklad mediepolitik och vill man så hittar man svar på den egentliga anledningen till att Public Service behövs i Sverige.

Har också hunnit med att hyra och se Brick som jag tyckte var helt okej. Den gör sköna kopplingar till Film Noir-genren men jag var ganska trött när jag såg den och hängde inte riktigt med. Filmen växer en hel del nu när jag läser om den på nätet och hade jag inte behövt lämna tillbaka den hade jag sett om den.