Mitt emellan virrvarret, som hör min fritid till, och virrvarret, som hör mitt jobb till föll tragiskt nog sammanfattningen av klubben som hör män till: Mansklubben. Senast så delade jag frikostigt med mig av våra planer och fantasier ang kvällens frenesi. Nu kanske den vettlösa explosiviteten uteblev, något som inte gjorde ngt då den istället lämnade plats för lågmälda filosofier och mjuka omfamningar. Men allt började såklart tidigare än så. Det började med Stallones senaste Rocky-installation.
Rocky som gör come back trots att han fyllt 60 … Vi kan börja med de positiva sakerna: Med ens känns allt så välbekant och tryggt: miljöerna, skådisarna, regin. Man sjunker ner i stolen med förhoppningar om att detta kommer bli lika bra som 1:an. Och likheterna är stora: boxningen, den bokstavliga alltså, ges inte så stor plats. Istället fokuseras det på karaktärerna, på att berätta en historia om det sista hoppet, och på att få till en helgjuten atmosfär. Det håller rätt bra, filmen lunkar på i ett skönt tempo, man glömmer att kolla på klockan, vältrar sig i industrimossigheten och behöver inte besvära sig med att lära känna några av rollfigurerna, då man redan känner alla rätt bra. Det svänger ok för den som älskar Rocky 1 och så jävla gärna vill uppleva den på nytt, känna det samma som man kände då.
Vad är dåligt då? Filmen är lite för bekväm, för simpel och banal. Den skiter i att utveckla karaktärerna och kämpar istället med att hålla kvar dem på ett lågt, men stabilt, plan. Den obligatoriska slutmatchen får inget utrymme, vilket kan tyckas konstigt då det ju faktiskt är runt denna som klimax cirklar. Vi bjuds på en kvarts boxning där bildspråket inte fungerar överhuvudtaget, det känns mossigt och upphottat MTV 80-tal. Bland annat kan nämnas ett par korta sekvenser där Stallones sönderbultade svartvita ansikte får sällskap av en sträng rött näsblod … ytterst märkligt. En lågmäld rekommendation alltså … men ni måste ju se den! Klart det bästa Stallone presterat sedan Rocky 1.