Tidigt, tidigt, för lääänge, lääänge sedan klämde Stuart Gordon till med de båda praktexemplaren Re-Animator och From Beyond och skrev samtidigt in sig i ngn form av filmhistoria. 2006 släpper James Gunn ifrån sig den fenomenala skräckisen Slither. 2007 kommer House of Re-Animator absolut inte gå upp på en biograf nära dig … Och om den sorgen hade man kunnat skriva ett antal sidor, men icke! Istället kommer denna text handla om just Slither, som på sätt och vis är en slags hyllning till allt som har med H.P. Lovecraft på film att göra. James Gunn, som skrev manus till den lyckade re-maken av Dawn of the Dead, satsar på igenkänning av det mer personliga slaget. Det är ingen stor film han gjort, dock är den så jävla passionerad att man oroas en smula för regissörens hjärta.
Storyn är inte speciellt invecklad, tacka Gud för det, den äger rum i en liten småstad (som ser ut som alla småstäder i amerikanska filmer gör), där karaktärerna sorglöst käkar paj och dansar log-dance (?) dagarna i ända. Som tur är så verkar Gunn avsky mys-pys och slänger in ngt slags rymdkräk som anlitar en ofrivillig Michael Rooker som värd, varpå Rooker genomgår en metamorfos av det mer … ehh … uppseendeväckande slaget. Jag ska inte avslöja vad som händer sedan, men det blir väldigt underhållande. Så gå och hyr. Nu!
Har även, äntligen (sista av alla), sett The Descent som jag älskade. Bra bakgrundsstory, sjyssta skådisar, grymt våld och ett elakt slut. Jag tror mycket på denna nya brittiska skräckvåg. De tar sig an skräcken på ett nytt, orginellt, sätt. De räds inte allvar, älskar effekter (sparsmakade sådana) och använder sig av humor på ett främmande sätt (Monty Python minus alla lustigheter). The Descent alltså. Hyr!!!