Kass som i Kassasuccé

Även om ingenting riktigt gick enligt mina fredagsplaner så har jag nu äntligen sett The Departed. Jag har egentligen inte varit så väldigt sugen på att se den utan det har snarare blivit till ett måste efter allt prat om den. Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag såg Infernal Affairs före The Departed. Nu blev det mest en plångsam skildring hur man sakta men säkert försämrar en bättre förlaga. Allt som hade lagts till gjorde historien svagare och det som tagits bort gjorde den mer banal, förvirrande och irriterande. Eftersom filmen inte direkt gjorde det för mig fick jag istället roa mig med att titta efter vad som exakt var kopierat från Infernal Affairs och till vilken grad Matt Damon verkade uttråkad (oengagerad, osäker, villrådig?) i nästan varenda scen. Och soundtracket? Vad hade hänt där? Mark Wahlberg blev den som piggade upp en del med sitt överdrivna och rakt igenom förbittrade beteende. Därmed inte sagt att jag gillade det.

Jag kollar runt lite på recensionerna på nätet nu och de flesta verkar faktiskt uppskatta filmen. Jag börjar känna den där Babel-känslan komma krypande igen. Vissa såg tydligen intensiv action där jag såg ett sönderhackat bildspråk och en underliggande humor som hela tiden förflyttade nerven så fort vi började närma oss den. De flesta recensenter är också snabba med att nämna att historien bygger på en tidigare film men skyndar lika hastigt till att poängtera att Scorsese lyckats göra filmen till sin egen. Och ja, det skriver jag under på, det här är verkligen långt ifrån Infernal Affairs. Men det är absolut inget som talar för The Departed. Hittills årets största besvikelse.

Publicerat av

Oskar Dahlbom

Filmintresserad medievetare bosatt i Lund. Ursprungligen från Gotland. Nybliven pappa till världens finaste Gusten.

4 reaktioner på ”Kass som i Kassasuccé”

  1. Hej Magnus,

    Ämnet heliga kor inom filmindustrin är alltid spännande. Minst lika intressant är den oftast förekommande motreaktionen till de kanoniserade regissörerna och filmerna. Folk som bara går och väntar på att peka ut och kritisera första bästa avvikelse i en regissörs filmskapande eller sådana som helt vägrar se någon som helst sanning i myten kring en storhet. Jag menar självklart inte att alla bör favorisera exakt samma verk och samma regissörer, men en obstinat inställning till legendarer är minst lika irriterande som ett blint avgudande.

    Vad gäller Scorsese så blev han väl ändå sågad lite varstans för både Gangs of New York och The Aviator? Och fallet med The Departed blev väl snarare att många istället var snabba med att hoppa på vagnen igen? Det ska bli väldigt intressant att höra din uppfattning av The Departed när du fått tillfälle att se den.

    Angående personliga ögonstenar så är ett sådant favoriserande alltid lite riskabelt. Det håller så länge man bygger sina åsikter på sedda filmer som man uppskattat och att summan av ett antal bra filmer motiverar ställningstagande kring favoritregissör. Men så fort man kompromisslöst håller fast vid att allt regissören tar i blir till guld är man illa ute och kommer antagligen förr eller senare att sitta och försvara en sämre film, trots besvikelsen den lämnade efter sig. Spike Lee ligger mig personligen varmt om hjärtat men jag var snabb att inse (för mitt eget bästa) att kvalitén på hans filmskapande är minst sagt varierande.

    Det var lite reflektioner från min sida men säkerligen inte svar på dina frågor. Men om du styr debatten dit du önskar så följer jag med.

  2. Hej Oskar!

    Läste din sågning av Scorsese’s ”The Departed” med … intresse. Märk ”…”:erna. Scorsese är nämligen en personlig favorit. Dock kan jag
    inte kommentera just detta fall, då jag inte sett filmen det avser.
    Men jag tycker det är spännande och engagerande med heliga kor som kritiseras (slaktas) och skulle uppskatta en längre, eller kortare,
    diskussion om just detta. Vad är det egentligen som gör att vissa filmskapare alltid kommer undan? Scorsese är en sådan, Bergman en
    annan. Hur kommer sig denna respektlösa(Respektlös i det avseendet att den inte alltid känns ärlig) respekt? Det känns lite som att ett
    närmast fatalt misstag måste begås för att den enigt positiva (kritiker)-kåren ska byta spår. Woody Allen råkade ut för det, även Coppola. Lite fegt kan tyckas! Eller?

  3. Jag minns att jag snarare uttryckte att jag inte hade ”höga förväntningar” på The Departed. Det bör ej förväxlas med att inte ha några förväntningar alls. Självklart hade jag några små förhoppningar om att Scorsese, DiCaprio, Damon, Nicholson med flera skulle kunna åstadkomma något vettigt. Men när minuterna gick och ingenting mer än ett godkänt blev betyget på scen efter scen så var den stora besvikelsen ett faktum.

Kommentarer inaktiverade.