Öppningsfilmen på årets filmfestival i Berlin var en biopic om den franska sånglärkan Edith Piaf. Redan titeln La Vie en Rose ger en antydan om att filmen är i en raden av musikerbiografier (på senare år t ex Ray och Walk the Line) som byggs upp kring ett ”greatest hits”-tänkande, och visst – under filmens 140 minuter betar regissören Olivier Dahan av den ena kända melodin efter den andra – allra sist givetvis den Piaf-karakteristiska Je Ne Regret Rien. I mellantiden levereras alltifrån tragisk barndom till drogproblem och i längden olyckliga kärlekshistorier – intet nytt under solen – men ändå är det frågan om en sevärd, minutiöst välgjord och för en gångs skull europeiskt producerad (!) musikerbiografi där jag kan jag inte undgå att lyfta fram Marion Cotillard. Hon gör sitt livs roll som Edith Piaf och kan mycket väl ta hem ett pris som bästa skådespelerska när festivalen summeras nästa lördag och den stjärnspäckade juryn delar ut alla tunga priser. Svensk biopremiär har redan fastställts till slutet av mars.
La Vie en Rose är den första i årets tävlingssektion Wettbewerb här i Berlin och eftersom tävlingen i år ser ut att bli den hittills bästa under 2000-talet, har jag huvudsakligen tänkt ägna mig åt tävlingsfilmerna på årets festival.
Icke desto mindre klämde jag mig ikväll också in på indie-veteranen Bruce McDonalds The Tracey Fragments, öppningsfilm för festivalens sidosektion Panorama och en skapelse som sticker ut mer för sitt formspråk än för sin förvisso skruvade berättelse. Filmen kretsar kring femtonåriga Tracey Berkowitz och försöker genom ett fragmentariserat och subjektivt ”split screen”-bildspråk (med anor i klassiska 1960-talsrullar som The Boston Strangler och The Thomas Crown Affair) skildra hur det känns att bli vuxen. Tror jag. Den stolte regissören hade i alla fall tagit med sig hela tio personer till Berlin – både skådisar och filmarbetare – och insisterade på att presentera alla dessa som medlemmar i Beatles. I alla fall inledningsvis. Efter Ringo tog det dessvärre stopp. Och vad gör man då om man redan pekat ut sig själv till John Lennon och sin kvinnliga regissör till Yoko Ono?
Imorgon ska jag försöka ta mig an åtminstone alla de tre tävlingsfilmerna – fortsättning följer…