(The Year My Parents Went On Vacation. Foto: Berlinale)
Min första heldag i festivalcentret på Potsdamer Platz inleddes på morgonkvisten med en film som tycktes komma ur ingenstans och kanske just därför gjorde så stort intryck på mig – brasilianska O Ano em que Meus Pais Saíram de Férias (The Year My Parents Went on Vacation) i regi av unge Cao Hamburger, som tidigare legat bakom bland andra TV-serien Människornas stad, lyckas genom ett barn och ett visuellt effektivt om än minimalistiskt bildspråk berätta historien om dolda politiska oroligheter i ett fotbollshysteriskt land år 1970, om människor med tvivelaktiga åsikter som ”försvinner” samtidigt som den magiske Pelé leder Brasilien till landets tredje VM-guld.
I fokus för allt står en pojke vars föräldrar åker iväg på semester och som därför lämnas hos sin farfar i ett judiskt kvarter i Sao Paolo. Problemet är bara att föräldrarna inte verkar komma tillbaka från sin semester och pojkens farfar har dött redan innan pojken hann fram. Den utlovade sommaren hos farfar blir istället till ett möte mellan olika människor, kulturer och världar toppad av rollprestationer och känslor som inte tordes lämna någon oberörd. Här har vi redan en favorit till årets Guldbjörn – hoppas verkligen att filmen når Sverige någon gång senare i år!
Dessvärre kan jag inte vara fullt lika lyrisk över Steven Soderberghs senaste film som också den tävlar här i Berlin och som blev min nästa film på dagordningen. The Good German är inspelad som en riktig 1940-talsfilm (vad gäller kameror, studio, skådespeleri, musik) och gör sitt yttersta för att verkligen hamna i sällskap med klassiker som Casablanca och The Third Man. Dessvärre känns slutresultatet tämligen platt vid jämförelse – den enda som håller flaggan uppe är den ständigt imponerande Cate Blanchett i rollen som tysk femme fatale i ett lamslaget film noir-Berlin efter kriget.
Dagens konstigaste dos var dock Park Chan-Wooks Saibogujiman kwenchana (I’m a Cyborg, But That’s OK), som verkligen skiljer sig från hans berömda hämndtrilogi – även om bildspråket är fortsatt originellt och visuellt slagkraftigt. Någon slags tydlig historia känns svår att urskilja – men någon slags huvudroll innehas av en tjej på sinnessjukhus som tror att hon är robot. Så mycket märkligare kan det nog inte bli…
Dagen i korthet: The Good German mindre bra, I’m a Cyborg, But That’s OK bra men konstig, The Year My Parents Went on Vacation mycket bra.
Vi hörs!