40 festivalfilmer senare…

Hej då, festivalen... Foto: Esbjörn Guwallius © 2007 Film.nu
(Hej då, festivalen… Foto: Esbjörn Guwallius © 2007 Film.nu)

I går kväll avslutades den 57:e upplagan av Berlinalen med det som kallas ”Berlinale Kinotag” då hälften av tävlingsfilmerna och därutöver flera av festivalens andra sektionspärlor visas för Berlin–publiken för en billig penning. Tanken, som jag förstått det, är kort och gott att alla Berlinare ska kunna få sig en glimt av festivalutbudet utan att en press– eller marknadsackrediterad snor sista platsen i salongen…

Har följaktligen inte sett någon film idag utan bara tagit det lugnt och sakta men säkert lunkat mot flygplatsen, detta efter att både igår och dagen dessförinnan sprungit omkring som en tok och bland annat sett nio filmer och bevistat presskonferenser med tunga regissörsnamn som Jiri Menzel och Francois Ozon. Där har vi också anledningen till att jag inte hunnit blogga något sen i torsdags kväll, varför jag nu vill komma med en liten summering av det jag sett sen sist:

På fredag morgon såg jag den tjeckiske veteranen Jiri Menzels senaste Hrabal–filmatisering I Served the King of England, en underbar tävlingsfilm – säkerligen med bland mina fem favoriter i den skaran – som på ett elegant (karakteristiskt tjeckiskt?) sätt balanserade mellan humor och allvar samtidigt som man med en kritisk blick skildrade olika aspekter av 1900–talshistorien i Tjeckien/Tjeckoslovakien. 

I Served the King of England följdes av festivalfavoriten David MacKenzies Hallam Foe, en brittisk film med något märklig intrig – en tonårig kille blir utkastad hemifrån av sin styvmor, hamnar i London och förälskar sig i sin chef som råkar vara en exakt kopia av den döda modern. Jamie Bell (allas vår Billy Elliot) tordes höra till de mest karismatiska unga skådisarna på planeten och bär denna sevärda film helt och hållet på sina axlar. Musiken i filmen är också bra och belönades med en Silverbjörn på den stora prisutdelningen igår. Märkligt nog ser det i nuläget ut som att filmen inte får premiär i hemlandet förrän i höst, vilket i sin tur innebär att det tidigast kan bli fråga om en svensk premiär kring eller kanske på Stockholms filmfestival i november.

Sista tävlingsfilmen i fredags var en ocensurerad version av Lost in Beijing av kinesiskan Li Yu, något som skulle kunna beskrivas som en existentiell film om de minst sagt komplexa och absurda relationer som uppstår till följd av en våldtäkt. Det fanns en viss förhands–hype kring filmen som gjorde att den trots en gripande berättelse inte riktigt levde upp till mina förväntningar.

På kvällskvisten såg jag två filmer efter varandra på Zoo Palast: Clement Virgos Poor Boy’s Game med Danny Glover, som deltog i Panorama–sektionen och kändes mest som en gammaldags pekoral om hämnd och rasmotsättningar som slutar i boxningsringen, samt ungerska Happy New Life om en zigenares strävan efter en ny tillvaro som gott och väl kan vara festivalens mest menlösa film.

Lördagen rymde fyra filmer: först japanska Cain’s Descendant, inspelad på HD och aningen förvirrad till både stil och innehåll, sedan Antonio Banderas andra regiuppdrag El Camino de los ingleses (Summer Rain) som i sin skildring av ungdomlig kärlek och sexualitet överraskade positivt med ett levande och poetiskt bildspråk, sedan Hal Hartleys underhållande spionhistoria Fay Grim som för filmnördar även ger sig till känna som en fortsättning på Hartleys tidigare verk Henry Fool.

Sen var det på lördagskvällen dags för den stora prisutdelningen i Berlinale Palast dit 1600 ytterst utvalda individer samlats för att se vilken film Guldbjörnen skulle förära en plats i filmhistorien, en ceremoni åtföljd av avslutningsfilmen – franske Francois Ozons engelskspråkiga kostymdrama Angel om en ung fantasifull kvinna i början av 1900–talet som vägrar acceptera världen omkring henne, och som istället skapar sin egen verklighet genom sina böcker. Filmen är inte en av Ozons allra bästa men framstår ändå välgjord, intressant och emellanåt riktigt rolig, och får svensk biopremiär i höst.

Priserna då? Som vi redan rapporterade igår, gick Guldbjörnen för bästa film till den kinesiska filmen Tu ya de hun shi (Tuya’s Marriage) av Wang Quan’an – en av de mest kritikerrosade filmerna på årets festival, även om det är tveksamt om den hör hemma bland mina fem tävlingsfavoriter. Men så brukar det vara – det här var fjärde gången på raken som jag befann mig på Berlinalen och inte någon av gångerna har juryn i mitt tycke valt ”rätt” film. Tycker dock att årets jury, under ledning av Paul Schrader, visade ett stort mod när de frångick mer lättillgängliga filmer och tilldelade den argentinska El Otro (The Other) Juryns stora pris – även om den stundtals är underhållande, finner jag det ur betraktarsynpunkt vara en högst otillgänglig film. Därmed inte sagt att den skulle vara dålig, bara originell och utmanande.

Desto mer obegripligt är att den israeliske regissören Joseph Cedar fick en silverbjörn för bästa regi för sin film Beaufort – detta av den enkla anledningen att de flesta regissörer i mitt tycke presterade bättre filmer. Samtidigt har Berlins filmfestival ofta framhävt och premierat israelisk film (i betydligt högre utsträckning än t ex Cannes), något som en del skulle kunna se som problematiskt men det är möjligt att det i en stad som Berlin grundas i historiska skäl.

Nina Hoss (Yella) förtjänade sin Silverbjörn för bästa skådespelerska likaså Julio Chavez (El Otro) för bästa skådespelare – även om de givetvis hade en lång rad storartade prestationer att tampas med, i Hoss fall inte minst Marion Cotillards tolkning av Edith Piaf i La Vie en Rose. Ett något överraskande pris ”för utomordentlig konstnärlig insats” gick till skådespelarensemblen i Robert DeNiros The Good Shepherd, som får svensk biopremiär den 9 mars – visst kan jag hålla med om att Matt Damon, Angelina Jolie, Alec Baldwin och de andra imponerar men kanske inte i den omfattning som en Silverbjörn antyder. Kanske blev filmen belönad för att DeNiro och Schrader är kompisar? Nåja, spekulera får man väl i alla fall göra. Det är för övrigt samma pris som Björn Runge plockade hem med ensemblen i Om jag vänder mig om 2004, och Ozon erövrade med 8 kvinnor 2002.

I och med världspremiären av Angel hade jag uppnått mitt ursprungliga mål: nämligen att se 40 långfilmer i Berlin. Det fanns säkert de som såg fler, men fyra i snitt per dag får ändå ses som klart godkänt på en extremt välorganiserad, trevlig och storslagen filmfestival som i år bjudit på några av filmvärldens största stjärnor, hundratusentals biobesökare och inte minst massvis med bra ny film – se till så att ni redan nu planerar in Berlinale 2008 i era almanackor!

Filmtips från Berlinalen tills dess: When My Parents Went On Vacation, Die Fälscher, Letters of Iwo Jima, Notes on a Scandal, Irina Palm, Yella, I Served the King of England, Hallam Foe, Angel, Teeth, 2 Days in Paris och Interview. Här finns något för alla smaker!

En kväll och en dag

Jennifer Lopez och Martin Sheen i Bordertown. Foto: Berlinale
(Jennifer Lopez och Martin Sheen i Bordertown. Foto: Berlinale)

I torsdags kväll såg jag två Panorama-filmer på stora Zoo Palast vid Kurfürstendamm i Berlin – först ut kanadensiska aktrisen Sarah Polleys gripande långfilmsdebut som regissör, Away from Her, där skådespelarna med Julie Christie i spetsen gjorde stordåd av ett stoff kring alzheimer och en historia om ett äkta par som sakta men säkert splittras av sjukdomen. Franske Michel Spinosas Anna M.avslutade kvällen – en skruvad film, om en ensam ung kvinna som blir besatt av sin läkare, som säkerligen hade varit strået vassare om regissören hade lyckats bibehålla någon slags relation till logik och verklighet. Som slutresultatet blev nu, fanns det dessvärre ingen trovärdighet i huvudpersonens aktioner, men det är ändå en underhållande historia som är rätt lätt att tycka om. Kanske.

Dagens tävlingsfilmer lämnade alla något mer att önska.

Koreanska Hyazgar (Desert Dream), en av två tävlingsfilmer som utspelas i Mongoliet, var en film där inget hände, och just i det här fallet var det något negativt. Till skillnad från Tuya’s Marriage tyckte jag att denna film saknade – och också föll på att sakna – identifikationspunkt.

Gregory Navas Bordertown med Jennifer Lopez i huvudrollen var den enda tävlingsfilmen som blev både utskrattad och utbuad vid sin pressvisning. Detta är synd eftersom ämnet som behandlas i filmen är aktuellt och viktigt: både ATT tusentals mexikanska kvinnor mördats på väg hem från jobbet i de amerikanska fabriker som gränsar mellan El Paso och Juarez, och VARFÖR detta inte nått oss via nyhetsmedier – till skillnad från Anna Nicole Smiths bortgång förra veckan, som regissören Nava nämnde som exempel på filmens presskonferens idag, en konferens som berörde långt mer än själva filmen. När inte ens tungviktare som Martin Sheen förmår blåsa liv i en dialog så är det ett tecken på att det mesta gått snett i denna produktion – dock innebär namnen Lopez och även Antonio Banderas (som finns med i en viktig biroll) att filmen, till skillnad från nästan alla andra tävlingsfilmer här i Berlin, sannolikt kommer att distribueras över hela vår värld under de kommande månaderna och alltså i det närmaste är garanterad svensk biopremiär längre fram i år.

Dagens tveklöst bästa tävlingsfilm men sannolikt inte tillräckligt tung och engagerande för att kunna finnas med i Guldbjörnsdiskussionerna var franska nya vågen-farbrorn Jacques Rivettes fina Balzac-filmatisering Ne Touchez Pas La Hache (Don’t Touch the Axe) om kärleksvindar mellan en grevinna och en soldat i 1800-talets Frankrike. Vid snart 79 års ålder har Rivette gjort sin kortaste och (därför?) kanske mest lättgillgängliga film sedan 1980-talet, med Guillaume Depardieu (det är inte bara i Skarsgård-Sverige som filmagerandet går i arv från far till son…) i huvudrollen, och lyckas sakta men säkert måla upp en gripande, episk kärlekshistoria som utspelas över decennier.

Därefter var det dags att ta sig an kinesiskan Zero Chous spännande, Taiwan-producerade Ci-Qing (Spider Lilies) om en tjej som bor ihop med sin mormor och spenderar dagarna genom att visa upp sig på en egen betalsajt, men hela hennes tillvaro vänds på sin spets när hon en dag möter någon ur sitt förflutna. Precis som de flesta filmer från Asien är filmen ett imponerande visuellt pussel även om relationerna karaktärerna emellan kan ses som aningen förvirrade, något som inte direkt underlättas av att regissören dessutom insisterar på att klippa in åtskilliga av huvudkaraktärens minnesbilder från barndomen. En givande filmupplevelse var det dock oavsett!

Denna festivalens andra torsdagskväll avslutades i sällskap med en av de stora japanska filmmästarna, Okamoto Kihachi (1923-2005) som gick bort i cancer för ganska precis två år sedan och nu förärats en egen hyllningssektion på Berlinalen. Nio av Okamotos filmer visas i Berlin och filmen ifråga idag var Kiru (Kill), en underhållande samurajfilm från 1968 som inte direkt tycks ägna sig åt att hålla ihop historien under filmens två timmar men desto mer bjuder på oförglömliga karaktärer, situationer och scener som lika väl skulle kunna ses var för sig. Utan att jämföra Kill med någon av de riktigt stora samurajfilmerna, av låt oss säga Kurosawa och Mizoguchi, kändes det ändå befriande att på en festival där allt verkar handla om nya filmer och nya regissörsnamn, vila ögonen på en gammal mästare.

Lite tråkigt för en gångs skull

Onsdagen har tyvärr hittills varit en mellandag på festivalen.

Joseph Cedars omskrivna tävlingsfilm Beaufort, om israeliska soldater i Libanon, tog två timmar på sig att förmedla soldaters vardag utan att egentligen problematisera det hela nämnvärt – sammantaget en bokstavligen bombastisk men ändå rätt tråkig filmupplevelse.

Den tyska tävlingsfilmen Yella av Christian Petzold, i Tyskland av inte helt självklara skäl sedd som ett underbarn, var något vassare – en närmast metafysisk thriller om en affärskvinna som bryter upp med men ändå förföljs av sitt förflutna – men slutintrycket lämnade en trots det något nollställd.

Utom tävlan deltog Zack Snyders 300 och blev utbuad på pressvisningen – trots att den kanske i än högre grad än Sin City är minutiost byggd på Frank Millers serieteckningar (annars tekniskt sett gjord på samma sätt som Robert Rodriguez film). Buropen handlade nog mest om förväntningar, för de som förväntar sig en visuell orgie som sprutar blod i så gott som varje bildruta tordes inte bli besvikna. Dock har jag svårt för att filmen inte vill vara något i sig – det är istället tydligt att alla bilderna vill komma Frank Millers original-”storyboard” så nära som möjligt – och överanvändningen av slow motion förlänger filmen med minst en halvtimme. 

Nu ska jag lämna Potsdamer Platz och bege mig till Zoo Palast, en premiärbiograf i Väst-Berlins gamla centrum, for att spana in två Panorama-filmer – först ut Sarah Polleys Away from Her. Återkommer så snart jag kan med kommentarer om dem!

Som att vandra på moln

Ibland känns det som att man går på moln på Berlinalen – det kan vara alltifrån att man träffar eller får se någon man alltid velat träffa eller se (till den kategorin hör for min del helgens båda hedersgäster De Niro och Clintan) men eftersom det trots allt är frågan om en filmfestival, är detta med att gå på moln oftast en fråga om att hitta och se rätt filmer. Det gjorde jag idag tisdag.

Det första molnet jag klev på var Sam Garbinskis alldeles strålande tävlingsfilm Irina Palm, där Marianne Faithfull spelar en kvinna som för att bekosta en operation på sitt mycket sjuka barnbarn börjar arbeta inom sexindustrin i London. Faithfull är lysande och filmen både beror och underhåller med situationer som åtminstone jag aldrig sett på bio tidigare. Har har vi ännu en storfavorit till Guldbjornen och oavsett hur det går på lördag, kommer vi att få höra mer om denna film!

Dessförinnan såg jag argentinska El Otro (The Other), en mycket märklig eller i alla fall ovanlig filmupplevelse där den unge regissören Ariel Rotter inte ger publiken en lätt uppgift om man vill komma in i och förstå filmen. Handlingen kretsar kring en advokat som i början av filmen får reda på att hans hustru väntar barn och beger sig på en (både inre och yttre) resa som rymmer lite av varje. Alla som ser filmen agerar iakttagare, därtill högst associativa sådana då inte mycket huvudkaraktären gör är logiskt försvarsbart och dialogen därtill är sparsam.

Såg också världspremiaren av jurypresidenten Paul Schraders stjärnspäckade The Walker med bland andra Woody Harrelson, Kristin Scott Thomas och Lily Tomlin i rollistan. Ingen av dem infann sig dock på Berlinalens röda matta så Schrader och fansen fick hålla till godo med Willem Dafoe (också han med i årets internationella jury) och Lauren Bacall.

Trots en del tunga namn har stjärnfallet på Berlinalen varit en liten besvikelse: inte nog med att fjolårets profiler George Clooney (The Good German) och Woody Harrelson (The Walker) valde att utebli i år, även till exempel Angelina Jolie (The Good Shepherd) och Gerard Depardieu (La Vie en Rose) stannade hemma.

Schraders film? Jodå, det var en högst obalanserad liten mordhistoria förlagd till Washington-etablissemang där man nog kan tycka både ett och annat om herr Harrelsons rollprestation i huvudrollen. Dock är det kuriosa-kul med Schraders medvetna cineastpendanger till bland andra 1970-talsklassiker som Altman Nashville (där Tomlin och Ned Beatty för första gangen spelade ett äkta par) och Schraders egen American Gigolo.

Därefter hade jag turen att ta mig in på premiaren på Steve Buscemis Interview, som hyllades i Sundance forra månaden och nu var det dags for en småpackad Buscemi att erövra Berlin-publiken med denna fenomenala nyinspelning av Theo van Goghs kammarspel med samma namn – tveklöst en av festivalens finaste (och mest välspelade!) pärlor hittills. Vi återkommer med en längre artikel om filmen framöver.

Aftonens sista film var sannolikt dagens bästa, som det där sista molnet man kliver på innan det börjar kännas att man flyger: Julie Delpys Deux jours à Paris, som regissören skrivit, regisserat, spelar huvudrollen i och dessutom komponerat musiken till (det är nästan fråga om en Chaplin-aktig talang dar!) var en charmig film i samma anda som de filmer som tidigare gjort henne känd, Bara en natt (Before Sunrise) och Bara en dag (Before Sunset), men hade samtidigt drag av både emotionsbyggd experimentlusta á la Sofia Coppola och humoristiskt dialog- och situationsspel i klass med den tidige Woody Allen. Filmen får svensk biopremiar i höst, kanske i samband med Stockholms filmfestival. Inte missa!

Från Sharon Stone till kinesisk road-movie

When A Man Falls in the Forest. Timothy Hutton och Sharon Stone. Foto: Berlinale
(When A Man Falls in the Forest. Timothy Hutton och Sharon Stone. Foto: Berlinale)

Sharon Stone har på senare år haft svårt att finna passande roller – en linje som nog kulminerade i Basic Instinct 2, storfavorit på årets kalkongala Golden Raspberry Awards. Därför var det kul att på Berlinalens femte dag, i tävlingsfilmen When A Man Falls in the Forest, se henne i en roll som en frustrerad kvinna på väg att glida ut ur sin egen stjärnglans. Filmen i övrigt, regisserad av 25-åriga independent-underbarnet Ryan Eslinger (som fröken Stone på presskonferensen jämförde med självaste Martin Scorsese – ett resonemang mest föranlett av otaliga idiotiska frågor om hennes glansroller i filmer som Basic Instinct och Casino), är en skruvad och tämligen långsamt berättad existentiell historia om människor som på olika sätt befinner sig på glid, stilistiskt sett påminnande om en del Roy Andersson-reklamfilmer men samtidigt alltför distanserad för att publiken ska kunna ta den till sina hjärtan.

Den franska Les Témoins av Andre Techine var näst ut under dagens tävlingssektion, en i mitt tycke alltför dialogburen urtyp till festivalfilm (och säkerligen blivande kritikerfavorit) som dock tar upp en viktig, alltför sällan behandlad tråd i vår närhistoria, nämligen framväxten av AIDS-viruset, i detta fall i det franska samhället. Filmen bygger på ett enkelt ramverk – som dock kompliceras av att en av karaktärerna håller på att skriva en roman om allt som händer – men storheten ligger framförallt i att regissören på ett intimt plan lyckas förbinda virusets tidiga historia med trovärdiga rollporträtt, gestaltade av några av Frankrikes främsta skådespelare – något som gör Les Témoins till dagens bästa tävlingsfilm.

Senare under kvällen infann sig emellertid dagens höjdpunkt då Dame Judi Dench och Cate Blanchett klev in på festivalpalatsets allt mer regnblöta röda matta, båda Oscarsnominerade för Notes on a Scandal som visades på festivalen utom tävlan – ett tungt men också välgjort och underhållande psykologiskt relationsdrama, i regi av veteranen Richard Eyre (den hittills ende regissör som inte infunnit sig i Berlin), som kretsar kring en problematisk vänskap mellan två lärare i London. Symptomatiskt nog har de två kanske bästa filmerna på festivalen – denna och Clintans Letters from Iwo Jima – deltagit utom tävlan. Båda har också Sverige-premiär snart och kommer garanterat låta tala om sig, varför jag hoppar till den sista film jag såg i måndags – en av de hittills mest uppskattade filmerna i Panorama-sektionen:

Luo Ye Gui Gen eller Getting Home av kinesen Zhang Yang ger en ny vinkel på begreppet road-movie när en man bestämmer sig för att transportera sin döde arbetskamrat tvärsöver Kina så att dennes familj ska kunna ställa till med en traditionell begravning. På vägen får vi se en underhållande skildring av olika mentaliteter och delar av vår tids Kina som gör att man blundar för den Åsa-Nisse-humor som aldrig känns långt borta!