(Jennifer Lopez och Martin Sheen i Bordertown. Foto: Berlinale)
I torsdags kväll såg jag två Panorama-filmer på stora Zoo Palast vid Kurfürstendamm i Berlin – först ut kanadensiska aktrisen Sarah Polleys gripande långfilmsdebut som regissör, Away from Her, där skådespelarna med Julie Christie i spetsen gjorde stordåd av ett stoff kring alzheimer och en historia om ett äkta par som sakta men säkert splittras av sjukdomen. Franske Michel Spinosas Anna M.avslutade kvällen – en skruvad film, om en ensam ung kvinna som blir besatt av sin läkare, som säkerligen hade varit strået vassare om regissören hade lyckats bibehålla någon slags relation till logik och verklighet. Som slutresultatet blev nu, fanns det dessvärre ingen trovärdighet i huvudpersonens aktioner, men det är ändå en underhållande historia som är rätt lätt att tycka om. Kanske.
Dagens tävlingsfilmer lämnade alla något mer att önska.
Koreanska Hyazgar (Desert Dream), en av två tävlingsfilmer som utspelas i Mongoliet, var en film där inget hände, och just i det här fallet var det något negativt. Till skillnad från Tuya’s Marriage tyckte jag att denna film saknade – och också föll på att sakna – identifikationspunkt.
Gregory Navas Bordertown med Jennifer Lopez i huvudrollen var den enda tävlingsfilmen som blev både utskrattad och utbuad vid sin pressvisning. Detta är synd eftersom ämnet som behandlas i filmen är aktuellt och viktigt: både ATT tusentals mexikanska kvinnor mördats på väg hem från jobbet i de amerikanska fabriker som gränsar mellan El Paso och Juarez, och VARFÖR detta inte nått oss via nyhetsmedier – till skillnad från Anna Nicole Smiths bortgång förra veckan, som regissören Nava nämnde som exempel på filmens presskonferens idag, en konferens som berörde långt mer än själva filmen. När inte ens tungviktare som Martin Sheen förmår blåsa liv i en dialog så är det ett tecken på att det mesta gått snett i denna produktion – dock innebär namnen Lopez och även Antonio Banderas (som finns med i en viktig biroll) att filmen, till skillnad från nästan alla andra tävlingsfilmer här i Berlin, sannolikt kommer att distribueras över hela vår värld under de kommande månaderna och alltså i det närmaste är garanterad svensk biopremiär längre fram i år.
Dagens tveklöst bästa tävlingsfilm men sannolikt inte tillräckligt tung och engagerande för att kunna finnas med i Guldbjörnsdiskussionerna var franska nya vågen-farbrorn Jacques Rivettes fina Balzac-filmatisering Ne Touchez Pas La Hache (Don’t Touch the Axe) om kärleksvindar mellan en grevinna och en soldat i 1800-talets Frankrike. Vid snart 79 års ålder har Rivette gjort sin kortaste och (därför?) kanske mest lättgillgängliga film sedan 1980-talet, med Guillaume Depardieu (det är inte bara i Skarsgård-Sverige som filmagerandet går i arv från far till son…) i huvudrollen, och lyckas sakta men säkert måla upp en gripande, episk kärlekshistoria som utspelas över decennier.
Därefter var det dags att ta sig an kinesiskan Zero Chous spännande, Taiwan-producerade Ci-Qing (Spider Lilies) om en tjej som bor ihop med sin mormor och spenderar dagarna genom att visa upp sig på en egen betalsajt, men hela hennes tillvaro vänds på sin spets när hon en dag möter någon ur sitt förflutna. Precis som de flesta filmer från Asien är filmen ett imponerande visuellt pussel även om relationerna karaktärerna emellan kan ses som aningen förvirrade, något som inte direkt underlättas av att regissören dessutom insisterar på att klippa in åtskilliga av huvudkaraktärens minnesbilder från barndomen. En givande filmupplevelse var det dock oavsett!
Denna festivalens andra torsdagskväll avslutades i sällskap med en av de stora japanska filmmästarna, Okamoto Kihachi (1923-2005) som gick bort i cancer för ganska precis två år sedan och nu förärats en egen hyllningssektion på Berlinalen. Nio av Okamotos filmer visas i Berlin och filmen ifråga idag var Kiru (Kill), en underhållande samurajfilm från 1968 som inte direkt tycks ägna sig åt att hålla ihop historien under filmens två timmar men desto mer bjuder på oförglömliga karaktärer, situationer och scener som lika väl skulle kunna ses var för sig. Utan att jämföra Kill med någon av de riktigt stora samurajfilmerna, av låt oss säga Kurosawa och Mizoguchi, kändes det ändå befriande att på en festival där allt verkar handla om nya filmer och nya regissörsnamn, vila ögonen på en gammal mästare.