Alla har vi vår favoritscen, en bit ur en film vi kan se hur många gånger som helst. Jag trodde jag hade min, visste med besked att det var middagsscenen ur Motorsågsmassakern, eller den där biten ur Sexy Beast då Ben Kingsley vägrar släcka sin cigarett på flygplanet (fantastisk film och Kingsley’s bästa), eller Suspirias öppningssekvens … Ja, hmm, ehh … iaf så har jag nu sett scenen som får mig att tvivla (och det är inte den från the Devils Reject’s där Otis gullar med ett lik).
Filmen är ett samarbete mellan frankrike, belgien och Luxenburg, heter The Ordeal och är regisserad av Fabrice Du Welz. Dessutom fotad av Benoît Debie som arbetade tillsammans med Gaspar Noé under inspelningen av Irreversible. ”Plotten” är rätt simpel och lurar en till att tro att det här är en vanlig skräckis, så är dock inte fallet. I korta drag handlar det om Marc Stevens (Laurent Lucas) som spelar ngn slags folklig underhållare vars bil bryter ihop mitt i skogen, långt ifrån civilisationen. Lyckligtvis räddas han av Paul Bartel (Jackie Berroyer), som erbjuder mat och husrum … Det är nu vår hjälte tackar ja … det skulle han aldrig ha gjort då det visar sig att Paul Bartel är en jävla galning med en grotesk böjning för förnedring och perversiteter. Man vill inte umgås med sådana människor, speciellt inte om de ser sin förlorade fru i dig och spökar ut dig till just henne … Det är just vad som händer Marc. Och det är en rätt strong prestation han gör, må sägas. Det kan inte ha varit ngn barnlek!
Just det ja, scenen som satte spår i mig utspelar sig på en sjaskig bar med enbart smutsiga män, sk råskinn. Om den beskrivningen inte räcker; tänk Deliverance gånger 10 och lägg till 5 skopor orakad Ed Gein. In på denna bar kommer Paul Bartel, med ett gevär i högsta hugg, för att varna de buskiga männen om att att de inte ska lägga sig i hans verksamheter. Efter detta lämnar han baren och det är nu märkligheterna börjar: En av de skäggiga sätter sig vi pianot och bränner av ett par rekordtunga ackord, varpå de övriga kör igång med någon slags dans jag aldrig tidigare sett maken till. De gungar fram och tillbaka som sumobrottare. Musiken (eller ackorden) stärks och dansen blir mer och mer våldsam. Sedan tar det bara slut. Ingenting av vad man får se är i sig otäckt, istället ligger skräcken i att man som åskådare inte fattar ett jävla dugg, man blir bara så orolig inombords och den där känslan av att allt bara är väldigt väldigt fel väcks.