Hjärtslitande storstadssymfoni

Jag har sett: Darling (2007)

Johan Kling har skapat en långsam och vacker storstadssymfoni som på ett avigt och annorlunda sätt vittnar om kött och blod under den kallhamrade och plastiga Stockholmsytan. Redan 2003 gjorde Kling novellfilmen Jag, även den med Meadows som den känslokalla Eva, men där återfinns inte Segerströms karaktär Bernhard. Att detta narrativa spår har lagts till i Darling är otroligt tacksamt. Där med inte sagt att Segerströms scener är de bästa utan snarare så finns han där som en tyngd och ett hopp bland all kyla och ytlighet. Hans karaktär tillför också poängen med hur olika människors mål kan vara, jobbet på McDonalds blir Bernhards topp i filmen samtidigt som det är Evas absoluta botten.

Allting berättas på ett otroligt skickligt och stillsamt sätt. De monotona replikerna yttras utan att munnen öppnas på karaktärerna och alla känslor spelas ut i passerande blickar och tillbakahållna rörelser. Det musikaliska temat som återkommer genom hela filmen ger en skön fond att vila på när vi vaggas fram och tillbaka mellan Bernhard och Eva. När de slutligen möts kunde sentimentaliteten och moralen fått flöda fritt men istället får vi vittna till endast några få men betydelsefulla ögonblick i deras liv. Scenen med Bernhard i bussen och Eva i bilen är hjärtslitande och redan en klassiker.

När filmen väl slutar hade den kunnat sluta två gånger tidigare, antingen väldigt glatt eller väldigt vackert, men det spelar egentligen ingen roll. Kling har själv uttryckt att berättelsen mer finns där som en ursäkt för att studera karaktärerna i sig än något annat. Och vilken studie det är.

Publicerat av

Oskar Dahlbom

Filmintresserad medievetare bosatt i Lund. Ursprungligen från Gotland. Nybliven pappa till världens finaste Gusten.