Tiden gÃ¥r snabbt när man varken har roligt eller speciellt trÃ¥kigt, när man befinner sig i ett trött vakuum utan orken, eller möjligheten, att ta sig vidare. DÃ¥ fungerar filmen bra som nÃ¥got slags mellanläge, ett pit-stop för tillfällig Ã¥terhämtning. Jag har fortsatt mitt Takashi Miike maraton med hans kanske mest beryktade film: Visitor Q, ett slags drama (…) som verkligen tänjer pÃ¥ gränserna för vad man kan (och fÃ¥r) visa pÃ¥ film. Nu är ju det här iofs ett japanskt släpp och gränserna man vant sig vid förflyttas per automatic. Visitor Q dissikerar via meta en japansk familj som inte riktigt är som alla andra … LÃ¥t se, pappan och dottern (som är prostituerad) har sex med varandra. Mamman i familjen misshandlas regelbundet av deras son, som i sin tur mobbas av sina klasskamrater (mamman som även är sprutnarkoman). Pappan ägnar sin fritid Ã¥t att videofilma när sonen blir slagen och förnedrad, en film han tänker sälja in till TV … med guldkant pÃ¥ tillvaron alltsÃ¥. In i deras dysfunktionella (o)verklighet träder en främling, en förlösare, som ser till att vrida helheten ytterligare ett varv.
När man ser Visitor Q sÃ¥ drabbas man, kortsiktigt, av jobbiga moraliska tankeställningar, liknande dem som ställdes pÃ¥ 80-talet i och med videovÃ¥ldets början. Vad kan man egentligen visa pÃ¥ film? Vilket ansvar har man för skÃ¥despelare och publik? Tidigare har jag sett filmskaparen som en man / kvinna med enbart frihet vad gäller uttryck, stil och ton. Idag är jag tveksam, inte sÃ¥ att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt föresprÃ¥kar censur eller liknande begränsningar. Men jag uppskattar en tanke, en fokuserad intelligens bakom provokationerna. Nu ska det tilläggas att Visitor Q inte är ett speciellt bra exempel dÃ¥ Miike’s kritik mot kärnfamiljen, media och det japanska skolsystemet är sÃ¥ uppenbar. Dock väcks tankarna i och med de ”ovanligheter” vi fÃ¥r ta del av.