Eftersom det är en tid sen jag gav mitt nyårslöfte om att se mer film, som det för övrigt går ganska dåligt med, tänkte jag att det kan vara dags för lite nya löften. Med start imorgon ska jag se minst en film varje dag denna vecka. Det kommer antagligen att bli mest asiatiska filmer eftersom vi fortfarande befinner oss i Asienmånaden, men jag ska också försöka se några biofilmer eftersom planen var att mars skulle vara en biomånad. Vi får se hur det går.
Jag har dock inte brutit alla löften. Jag såg äntligen Farväl Falkenberg igår och det var en upplevelse. Jag hade hunnit bygga upp ganska stora förväntningar från i höstas förra året fram till igår men den lyckades ändå överraska. När jag äntligen samlat tankarna hade jag dessa rader framför mig:
Farväl Falkenberg träffar där det känns och överraskar genom att tilltala mig på sätt som jag nästan inte trodde att film kunde. Den talar till min uppväxt, barndom och till tankar jag själv har dragits med. Karaktärerna i filmen liknar vänner jag har eller har haft i verkligheten och sympatierna och känslorna växlar för dem precis som med många bekanta.
Narrationen är inte den mest genomarbetade och formen konnoterar väldigt ofta novellfilm, även om det skakiga och subjektiva kameraarbetet väldigt ofta har sina poänger. Filmens höjdpunkt, tillika viktigaste inslag, är självmordet som presenteras på ett okonstlat och nästan befriande sätt jämfort med andra filmer. Personen som tar sitt liv verkar snarare vara lycklig och till bredden fylld av kärlek och känslor än bitter, kall och deprimerad, som annars verkar vara den populära bilden av någon som vill avsluta sitt liv. Han gör ett val att inte leva mer, vilket i filmen känns lika naturligt som att bada naken eller kanske flytta från stan.
Jag vill se Farväl Falkenberg om och om igen och känna samma värme och finnas i samma vakuum som karaktärerna i filmen. Samtidigt vill jag inte uppleva den ångest som de fem vännerna känner inför att växa upp. Därför är det på många sätt tryggt att Ganslandt inte lyckas förmedla just den känslan lika pricksäkert som i ögonblicken då han blottar den djupa vänskapen mellan huvudpersonerna och deras ihärdiga och måhända hopplösa flykt undan nuet.
