Jag såg An Inconvenient Truth (En obekväm sanning) i lördags. Istället för att ge mig in i någon slags miljödebatt, som filmen har skapat på så många andra håll, vill jag hellre påpeka några saker.
1. Al Gore är ganska rolig. Han lyckas få in en del finurliga skämt och har även en bra tajming. Sen att använda sig av rekvisita under presentationen (lyftmojängen) ger några extra poäng.
2. Han kan verkligen göra intressanta presentationer och använder sitt bildspel som få andra. Sättet han använder bilderna, siffrorna och graferna på, som bakgrund och tyngd till det han säger istället för en text han läser rakt av, är klockrent och något som många föreläsare antagligen aldrig skulle komma på tanken att göra.
3. Jag bryr mig inte så mycket om Al Gore som person, i alla fall inte inom den här filmens ramar. Jag såg honom på Først & sist på SVT för någon dag sedan och han verkade både snäll, smart och sympatisk, även om han totalt gått ner sig i politikens strama retorik. Men i filmen kändes de personliga inflikarna om hans privatliv, t ex berättelsen om han 6-åriga son, inte alls passande. Det var som om man ville förklara varför han bryr sig så mycket om miljön, något som väl egentligen inte behöver någon riktig motivering?
4. Det är ingen dokumentär. Även om det är den mest svårdefinierade genren så är An Inconvenient Truth inte dokumentär i den bemärkelsen att den dokumenterar ett visst händelseförlopp och tar upp frågor och belyser dem från olika håll. Det är ren propaganda för en hotande miljökris som har paketerats som +90 minuters ganska underhållande statistik med en ensam man i talarstolen. Jag tror visserligen inte att Al Gore eller filmens regissör Davis Guggenheim påstår något annat heller för den delen, men det gäller att vara på det klara med vad det är man bjuds (eller matas med). Därmed inte sagt att dokumentärer inte får eller kan se ut så.
Därmed inte heller sagt att jag inte gillade det.