Giallo feber

Häromdagen köpte jag mig en skiva, en cd, för första gången på minst 3 år och jag kände mig stolt! Känslan av att göra ngnting bra och rätt blev mig nästan övermäktig. För hur omoralisk jag än vill se mig som så tycker jag att det är rätt att betala för sin musik. Fy fan vad tråkigt det där lät …

Har halkat in på italienska thrillers, sk giallos, igen och kan ännu en gång konstatera att en lyckad giallo är bland det bästa man kan lägga sina bortskämda ögon på (och helst två utskurna sådana). Såg Lizard in a woman’s skin av Lucio Fulci, som annars mest sysslat med ren och skär skräck och blev slagen till marken av dess psykedeliska coolhet. (Italienarna, under 80-talet, var otroligt begåvade när det kom till att tända på på film.) Färgerna, klippningen och musiken (Ennio Morricone) skapar här lätt en av de bästa giallos jag ngnsin sett.

Förresten, skivan jag köpte var Nine Inch Nails Year Zero och den ändrar färg efter att man spelat den i CD-spelaren.