Fula människor

Tänkte bara slå ett slag för Aftonbladet häromdagen då de hade en artikel om de skådespelare som tjänar pengar på sitt utseende. Nej inte de vackra, supersmala modellerna eller hunkarna i alltför tighta byxor utan de skådespelare som faktiskt får sina jobb för att de är fula.

Det kändes underbart att läsa den efter att först ha suttit i dryga två timmar och tittat på Djävulen bär Prada. (dir. David Frankel ) och åter få en påminnelse om att det behövs även fula människor för att filmvärlden skall gå runt. Nu tyckte jag faktiskt om Djävulen bär Prada eftersom Meryl Streep är fantastisk som bitch.

Jag tycker om filmkaraktärer. Alla möjliga sorters människor med problem och komplicerade personligheter som visas i så många underbara filmer. Jag blir så påverkad av dessa människor och deras liv och vill ofta inte släppa taget om deras förehavanden. Jag vill veta vad som händer sen. När de lever lyckligt gifta och har barn. Vilka problem stöter de på då? Vad händer när de blir gamla och hur ser deras begravning ut. Det är ofta känslan av tomhet kommer över mig när jag sedan slår av DVDn eller lämnar biosalongen.
Men värst är det när jag kommit in riktigt ordentligt i en TV serie. När man verkligen får lära känna personerna på djupet under många timmar och flera serier. Och så tar det slut.
Jag vet att det är patetiskt och förmodligen skadligt att bli så involverad med fiktiva karaktärer men jag varken kan eller vill sluta. Det är tryggt att fundera och fantisera runt dem.
Nu låter det som om jag flyr världen in i mina filmer och inte vill vara del av realiteten. Så är det absolut inte. Jag råkar bara tycka att människor är det mest fashinerande som finns. Både fiktiva och verkliga.

Sedan vill jag också nämna Oscar Dahlboms tidigare blogg Kobra borrar inte djupt som jag tyckte var mitt i prick.

En reaktion på “Fula människor”

Kommentarer inaktiverade.