Förkylt

Nu är dem efter mig, de satans galningarna och det finns ingen fjärrkontroll; ingen stopp knapp. De kryper genom huden, borrar små hål i min lönnfeta mage, min skäggiga kind. De har bestämt sig för att krossa allt motstånd och jag förstår, deras val av man är helt logiskt, jag kan erbjuda ett sympatiskt yttre + ett inre som håller alla möjliga mått, mätt utifrån en löjligt brant skala. Så valet av kropp är fullkomligt förståligt. Men kan man inte få en paus, vad sägs om det? Måste man verkligen insjukna gång på gång på gång … Nu känner man återigen av kliandet i halsen, det kryper och det hjälper inte hur mycket man än sväljer.