R.I.P

Linda Skugges blogg har gått i graven, den dog uti en skopa skit. Dess själ vandrar just nu runt i bredbandslandet. Kanske är den lycklig, kanske är den elak och besviken. Hur det än är så måste den ju känna ngn slags revanschlust. Ett sug efter hämnd. Jag kan förstå den, då även jag när ett liknande begär.
Fortfarande kan jag drömma om honom, min nemesis in i döden: Niklas Darke. Delvis lever jag för att en gång få konfrontera honom med mitt hat. Niklas, om du nu läser denna blogg (troligtvis är den för intelligent för dig), jag kommer ihåg dig allt för väl, din text förpestar fortfarande mina öron likt kattskit en sandlåda för barn. Du gjorde ett misstag och det var ett för mycket.
Låter det hotfullt? Nja, man ska nog se det mer som en droppe koncentrerad livslust. För till skillnad från vad alla andra säger så är jag helt pro-hämnd. Jag vet hur skönt det kan vara att ge igen, det är … renande.
Men åter till Skugge och hennes blogg. Jag läste den inte så ofta, men jag kommer att sakna den, det var ngnting med den där konsekventa bitterheten som tilltalade mig.