Detta hände faktiskt mig idag: Jag känner det obestridliga trycket från insidan; urinblåsan, och måste bara kissa (déjà vu), jag måste bara bli av med denna smärta. Därför öppnar jag inte bara dörren till toaletten, utan jag sliter upp den, lämnar ingenting åt fantasin och med det menar jag alltså ingenting. Vilket hade varit helt ok om det inte suttit ngn där inne … hon skriker: sorry, sorry, leave me alone. chockad muttrar jag fram ett förlåt, tror jag, och drar igen dörren allt vad jag kan. Och jag gör det igen och igen och igen. Förbannade dörr tänker jag. Hon skriker: my bag, my bag. Visst ja, om det inte är en liten skinnväska med ngt hårt i som sticker ut där nere … Jag sparkar in den och säger: oj, oj. Sedan gömmer jag mig utanför toaletten bakom en hörnpelare. Där står jag ett bra tag, tills att hon kommer ut. Hon jäktar därifrån utan att se mig och ser arg ut. Som tur är så säger jag inte ett ord, inte ens ett goodbye. En fantastisk början på helgen.