Slutstation

Resan slutade med A Guide to Recognizing Your Saints, ett drama utan varken skräck eller tortyr! Var den bra? Om den var! Mycket rörande. Där satt jag på tåget, inträngd och obekväm. Hela min kropp i svett och frossa omvartannat (hade sovit dåligt) och förväntade mig inget annat än tidsfördriv. AGTRYS gav mig mycket mer. Det är en film som krossar cynismer på löpande band. Likt Stand by Me och A Bronx Tale berättar den om svårigheterna med att växa upp: om kompisarna, föräldrarna och allt det där andra. Dito Montiel har filmatiserat sin egna självbiografiska roman och gör det på ett sätt som känns relativt unikt: speciellt då mixen mellan bok, filmmanus och film (rader från manuset kastas in här och var, filmens huvudkaraktär läser ur boken osv.), men även sättet som man filmat dialogscenerna på. Här finns inga regelrätta 3-bilds lösningar utan oftast så ligger kameran på ngnting helt annat än de som pratar. Man skulle kunna jämföra med Jim Jarmusch’s tidigaste alster: Permanent Vacation och Stranger than Paradise. Man har kört med hjärtat inte enligt några jävla regler och då blir det oftast bra, i det här fallet mycket bra. Dessutom gör Eric Roberts ett inhopp, visserligen otroligt kort men ändå.