Skummar igenom Kvarblivelse av Thomas Quick och funderar länge över hur man bedömer en sådan bok. Får man tycka om den? Lyckligtvis gör jag inte det. Men språkligt sett blir jag imponerad, kanske för att jag inte förväntat mig något speciellt. Thomas Quick blandar prosa, fakta och poesi, allt är vagt strukturerat; ingen egentlig form finnes, bara ett ljummet, klibbigt, obehag. Jag kommer på mig själv med att grimasera under den tyngsta läsningen, där Quick beskriver övergreppen (de han blivit utsatt för och de han troligtvis är skyldig till). Allt är bara så stort och sorgligt. När jag efter ett par timmars läsning ställer tillbaka boken bredvid den andra kopian i Stadsbibliotekets ägo ser jag ytterligare en som behandlar samma ämne: Min bror Thomas Quick. Och jag blir yr och matt i hela kroppen.