Genrelös Lucky

Snubblade över ett ex av The Woods häromdagen och insåg plötsligt hur mycket jag längtat. Och mumma blev det såklart, Lucky McKee levererar alltid! Trots stora förseningar som ledde till en direkt-till-DVD premiär och rätt blygsamma recensioner så krossar The Woods allt nyproducerat inom dess genre, en genre som den överskrider med råge.
McKee (May, Sick Girl) satsar som vanligt på att utforska det kvinnligt aparta med sexualiteten som generande fond. Det som skiljer The Woods från hans tidigare två prestationer är det ockulta som här tar för sig rejält, vilket är helt ok då jag älskar allt som har med Satan att göra.
The Woods är en upplevelse, ytterst märklig och ska man dra några paralleller (och det måste man ju bara göra) så blir det väl till: The Wicker Man, Twin Peaks, Picnic at Hanging Rock. Rätt ologiskt, känslosamt och vackert alltså. Trist bara att den inte fick ngn biopremiär och att Lucky McKee kanske sumpat sina chanser för evigt … Jag fäller en droppe blod i mitt kvällste, dricker med välbehag.

Marilyn Manson debuterar som trubadur på senaste skivan Eat Me, Drink Me som varvar sorgsna ballader med vanliga rocklåtar som låter ungefär som någonting Alice Cooper hade kunnat vara stolt över. Bra alltså! Och då har jag redan lyssnat på den cirkus 23 gånger utan att tröttna.