Det är med den yttersta oro och försiktighet jag beblandar mig med andra subjektiva människor, de har oftast inte den självinsikt som krävs för att övertyga. Oftast är de så extremt riktade åt ett visst håll att de inte märker hur påverkade de är av utomstående faktorer. Vi kan ta ett kort men övertydligt exempel: politik: här har vi buntar med valdeltagare som alla tror sig rösta subjektivt. De tror sig veta vad som gäller. Vi som står bredvid, som är objektiva, vet att de blir lurade till att tro sig veta rätt. Man ska alltså framskrida med ett stort lugn när det kommer till att bestämma sin subjektivitet eller objektivitet. Och frågan man ska ställa sig är: tycker jag verkligen detta eller är det någon annan som får mig att tro att jag tycker detta? Ibland kan det vara extra svårt, som när det handlar om film. Ännu ett exempel: när jag var 18 år såg jag Howards End med mina föräldrar. Jag var den enda som tyckte den var bra. Jag var fan lyrisk! Det var inte så att jag bara tyckte om den, nej, jag skulle dessutom se den igen! Jag hade självklart gått i en fälla. Jag hade gått på kritiken, trodde mig tänka subjektivt men icke. Det var getingarna och korsen som påverkade mitt undermedvetna, fick mig att tro någonting som inte riktigt var sant. Nu idag tänker jag mig alltid för minst tre gånger innan jag hävdar mig veta någonting. Kanske vet jag ingenting. Vi är alla påverkade.