Då och då så träder de fram, från ingenstans, och blottar sin ignorans. Man tycker inte ens illa om dem (längre) bara synd om dem. Deras attacker är alltid korta (avslutas ofta med ett: jag vill inte prata mer om det) och osar av avundsjuka. De är så sorgliga, nästan omänskliga i sin tragiska avsaknad. Argumenten till deras agg brukar vara något av följande: jag gillar inte tecknat. Jag tycker inte om den gula färgen. Eller så nöjer de sig med att le och fnysa lite nervöst, som om samtalets fokus i sig är så generande barnsligt att de antar att de inte riktigt kan ta det på allvar, denna sista ryggradslösa grupp tillåts man faktiskt att se ner på (även utifrån ett evolutionsaktigt perspektiv). Majoriteten av dessa uppblåsta grodor ansvarar följande för: äldre, finklädda (på ett dyrt märkesinriktat sätt), tjejer. Om man har att göra med någon av dessa ovanstående så kan man ge sig fan på att de alltid tror sig veta bäst. Låt dem då för bövelen tro det då, att resonera fungerar ej; det är som att försöka övertyga en kristen om vikten av respekt och kärlek. Nej, det enda man kan göra är att slå dövörat till, låta dem gotta sig i det sjukliga ett trettiotal sekunder och sedan aldrig återkomma till ämnet. Detta kallas för ett humant beteende.
Dockor på film är nästan alltid onda. Vi har Den Onda Dockan, Skurt, Gremlinsgänget och nu sist ut en massa onda dockor i James Wans klassiskt skräckiga Dead Silence. James Wan, som tidigare varit involverad i Saw filmerna, har här gjort en film som strikt följer genrens oskrivna regler. Det är nästan som en lektion i att skrämmas. Jag såg filmen ensam mitt i natten och blev ärligt talat riktigt rädd! Det är någontin speciellt med vita trädockor med bara ett uttryck …