Ingmar såklart

Det här är lite pinsamt, men jag hade faktiskt glömt att jag hade den här bloggen, får skärpa mig.

Men sen sist har jag hunnit bo i Köpenhamn en månad, flytta därifrån, sälja popcorn, ha sommarlov och nu nästa vecka flyttar jag till Göteborg. Det är inte 100 % säkert vad jag ska göra där, men jobba eller plugga, eller evetuellt praktisera på nåt filmproduktionsbolag, ifall det skulle dyka upp nåt… Jag åker ner och känner efter hur det känns, så får vi se hur det går.

Men igår dog alltså Ingmar Bergman, och jag blev väldigt berörd. Ska jag vara ärlig är han inte en av mina absoluta favoriter, men jag har alltid kännt för honom, och varit väldigt stolt över att vara svensk när han kommit på tal inom filmhistoria, inte minst på skolan i Danmark. Av någon anledning blir man, eller jag iaf, ju väldigt patriotisk när man är utanför Sverige… Sällan när man sitter här hemma dock.

Jag minns att vi såg Smultronstället på en lektion och Roger, en 29-årig kille från Barcelona, berättade efteråt att han börjat gråta för att han tyckte att det var så fantastiskt vackert och rörande. Min personliga favorit av hans filmer är Persona, en helt genialisk film enligt mig.