Roliga filmscener brukar inte vara längre än till att de tar slut, men den ifrån Nick Cassavetes She’s so Lovely där Sean Penn just muckat från mentalsjukhuset friserar sig är bara så kul att man tänker på den varje gång man får syn på en sax, en blonderad präst eller en tönt. John tänkte egentligen göra filmen själv 1980 men saker drog ut på tiden och så råkade han ju dö också, så kan det gå.
John Waters mustasch är tunn som ett blyertsstreck och ger hans överläpp den respekt den förtjänar. Jag såg honom på tv igår och hans spinkiga jag skar sig igenom skärmen och in i mitt öga.
Stephen Dorff ser bara för lustig ut i 80-tals klassikern The Gate, han har liksom en näsa som går utanpå huvudet, tänjer sig runt öronen och sniffar honom i nacken. Fan för att ha en sådan näsa. Att han gick vidare i livet är en gåta. Men det blev ju riktigt bra där någon gång runt 95. Han gjorde S.F.W., Backbeat och I Shot Andy Warhol. Sedan vände det … Space Truckers … Alone in the Dark … När jag såg S.F.W. på Stockholms filmfestival då, för länge sedan, så var det bland det bästa jag sett. Allt vänder så snabbt. Rupert Everett gjorde Dellamorte Dellamore (Michele Soavi) 1996 och bara öppningen får en att vilja begå mord, efter att ha sett honom förnedra sig vidare det vill säga; ALLT han gjort efter Dellamorte Dellamore är värdelöst! Det stinker. Men jag tänker inte låta detta faktum besudla hans enda bra film, jag låter hans missar vara gjorda, jag ger honom detta på ett havreflarnsfat med cirkulerande choklad. Rupert, du var Gud när du köttade zombies på löpande band och jag kommer alltid minnas dig för detta, nu är du ingenting … kanske kan du få bjuda mig på en kaffe någon gång, om jag känner mig på bra humör och frossan inte satt in ännu ...