Faces

Om ni vill bli min vän så skall ni helst följa dessa råd:

1. Servera mig aldrig paj (bär, fruktpaj) utan vaniljsås. (Och då menar jag verkligen aldrig)
2. Tro inte att du är något bara för att du tycker om politik. Kom ihåg: det är töntigt att rösta.
3. Kommentera helst inte mina spikes. OBS, ingen kommentar är även det en kommentar.
4. Lär dig göra en kopp reko kaffe. Jag kommer inte att kunna dölja min avsmak om så ej är fallet.

John Cassavetes är cool. Det tycker jag även efter att ha sett Faces från 1968. Jag kommer ihåg den som hysterisk … och det är den fortfarande, men den är även naturligare än det mesta. Karaktärerna pratar egentligen aldrig med varandra, de pratar bredvid varandra. Med milda påhopp och överdriven entusiasm, kontra djup ångest, går de på som ångvältar. Det är först när festiviteterna rundats av, när spriten tagit slut (det dricks väldigt mycket i alla Cassavetes filmer) som essensen av det hela blottas och relationerna erbjuds plats. Likt Woody Allen jobbar Cassavetes mycket med hysteria och par- gruppkemi. Kameran flackar runt och fångar upp vad den kan men landar alltid på ett ansikte. Gena Rowlands är såklart med och är som vanligt helt fantastisk.

Nu ska jag iväg på konsert, NIN på Hovet, jag kommer att stå längst fram med häxhatt och hela köret så kom gärna fram och peta på mig om du vågar, hi hi.