När Werner, ja det ligger i min fulla rätt, förlorar en av sina nära ger även mina tårkanaler nästan med sig. Jag känner att jag vill gråta, för Werners kamrat, för de som betytt någonting för mig. Sorgen är vårt bränsle.
Känslor, hör de hemma här i detta forum? Internet. Denna tekniska cyberstreber som snärjer med siffor och porr. Finns det någon plats för äkthet och kramar i all denna kyla?
Werner sörjer sin vän, jag sörjer min vän.