At se en Cassavetes film är att lämna sin verklighet för en annan; en alternativ hysterisk sådan. Denna kopia, vars mål är att ta över dig, intrigera sig fram till ditt hjärta, jobba sig in i ditt känsloträsk, röra runt i de band du bundit med alla dessa människor som inte längre känns viktiga. Denna kopia krossar alla barriärer.
Man blir bara så engagerad, matt. Det är en sådan grej att få uppleva autenticitet på film som överväger att ta över den reella.
Husbands tänjer verkligen på alla gränser. Till ytan sett så är det ännu en skön film från USA:s guldår, vilket hade varit fullt tillräckligt bara det, tills att man reagerar på att dialogen egentligen inte borde vara möjlig, så vass och intelligent, skådespelarna inte kan vara bara skådespelare (det finns inte en jävla chans!). Och sedan dessa långa scener … de varar i minuter (och då menar jag inte 2), minuter som är så späckade av liv att bara en scen i sig täcker upp mer än en ordinär långfilm. Handlingen är inte viktigt, den existerar knappt, och då menar jag handlingen på ett filmskolemässigt plan. Jag märker inte av någon vändpunkt, inte heller någon ”point of no return” och bara det är så förlösande.
Vi får följa tre män, vänner, på en resa genom sin vänskap. De går varandra på nerverna, skrattar, dricker, röker, gråter. De försöker att greppa det där som håller döden borta, den där korta smärtsamma känslan av en evighet. Och det är så hoppfullt i all hopplöshet. Ingenting är på låtsas, allt är på blodigt allvar – Det enda som betyder någonting.