Woody Allen visar sin senaste film Cassandra’s Dream i Venedig. Jag ser fram emot den, på samma sätt som man ser fram emot en god frukost eller ett nytt Simpsonsavsnitt. Man vet vad man får helt enkelt, varken mer eller mindre. Allen spottar ju som bekant ur sig en film om året vilket minskar sensationsgraden en aning. Sådant är rätt farligt och lite synd. Allen brukar göra bra ifrån sig, han arbetar alltid med intressanta och oväntade skådespelare men bara för att han håller den produktionshastighet han gör så hinner aldrig förväntingarna skruvas upp. Man blir bortskämd helt enkelt. Först om 30 år när mekaniken stannat till kommer man att kunna blicka tillbaka och verkligen ge honom det erkännande han gjort sig förtjänt av. I Cassandra’s Dream medverkar Colin Farrell och Ewan McGregor, två skådisar som inte har gjort något större intryck på mig. Farrell gjorde Tigerland och McGregor Trainspotting men sedan så var det inte så mycket mer. Kanske kan gamle Woody sporra dem till att prestera över det mediokra. Kan förresten rekommendera dokumentären Wild Man Blues å det grövsta! Filmen följer Woody på turné med hans jazzband. Många roliga scener och det är alltid lika kul att se sina idoler hantera det dagliga livet. Paranoia och hypokondri i stora härliga doser utlovas.