Jag har hela tiden, till skillnad från många av mina bekanta, varit ganska sval inför Jason Bourne-sagan. Jag kom inte rätt på den första filmen och kunde inte förstå var alla lovord passade in. Jag minns den mest som mörk, konstig och inte speciellt intressant. Tvåan minns jag bättre och tyckte väl att den hade sina stunder, men på det stora hela ganska intetsägande den också. Men nu går alltså den tredje (och avslutande?) filmen om Jason Bourne upp på biograferna i Sverige – The Bourne Ultimatum. Den här filmen får mig att vilja se om de två tidigare, allra helst The Bourne Supremacy som Paul Greengrass också ligger bakom, för oj vilken åktur det bjuds på den här gången!
Filmen börjar i ett rasande tempo och saktar nästan aldrig ner igen. Det hektiska tillståndet (som skapas av de otroligt snabba klippen, flera av dem totalt överflödiga för storyn men dock helt nödvändiga för tempot) och den samtidigt mystiska stämningen (som skapas av det underbara soundtracket) gör det till en förtrollande upplevelse från ruta ett. Det här är Bourne 1 och 2 gånger 100. De få scener där filmen faktiskt drar ner på tempot lite och låter publiken hämta andan är de som i slutändan får ta emot min största kritik. Det blir snabbt tråkigt och jag får abstinens när adrenalinet försvinner. Jag tror dock inte det beror på att Greengrass gjort oss till actionpundare eller att det höga tempot gjort oss fartblinda, utan snarare på att storyn kring Jason Bournes karaktär är så osannolikt tunn att det nästan blir sorgligt. Hela hemligheten kring Bourne jäktas snabbt förbi mot slutet och det är ett rån och ett hån att en skådespelare av Albert Finneys kaliber inte ges mer utrymme.
Men jag kan faktiskt förlåta ett sparsmakat narrativ eftersom de påkostade actionscenerna i stort sett avlöser varandra genom hela filmen. Scener som faktiskt utgör något av det bästa jag sett på mycket länge. Onekligen så har Bourne ursprungligen skapats för att avnjutas genom linsen på en ryckig handkamera bak på en motorcykel i full fart fram genom trånga gränder med kulor vinandes kring öronen. När man i en intensiv scen efter en annan måste borsta bort glassplittret från kläderna då står The Bourne Ultimatum t o m upp mot det nyrustade och fulltankade Bondmaskineriet.
Detta är årets måste på bio och inget man bör missa om man vill njuta av genuin action utan en bitter eftersmak av Michael Bay.
