August Underground Penance avslutar vad som bara måste vara århundradets grymmaste och mest slagkraftiga exercis i ren och skär nihilism. Det handlar, som i de första två delarna, om att förmedla våld, terror och sadism på ett äkta, snuffaktigt, sätt.
Genom DV-kameran med vilken filmens båda mördare betraktar och dokumenterar sina illdåd, får vi ta del av deras vanliga vardag och den andra delen … Det är den andra delen som gett August Underground serien (och Toe Tag, produktionsbolaget) dess rykte. Om det är ett bra eller dåligt rykte varierar nog kraftigt då dessa filmer är självklara vattendelare. Det blir lätt så när man på ett totalt jävla nattsvart sätt tar upp ämnen som lustmord, nekrofili och alla möjliga sexuella perversioner man kan tänka sig.
Själv så vet jag inte riktigt vart jag står, självklart är det svårt att hävda sig tycka om skiten, ej heller tycka illa om den. Jag finner den fascinerande. På sätt och vis så känns det som om man betraktat ett konstverk när man sett en August Underground film, de berör och kvarlever i ens kropp, själ, en lång tid efteråt. Det blir en kluvenhet som borde leda till upprördhet men som istället blir till insiktsfullhet; om jorden vi lever på, dess förgänglighet och människan som djur och inte så mycket mer.
De båda mördarnas ondska fängslar, de visar aldrig någon nåd. Och detta senare är vad som gör filmerna så mardömsaktiga, lite grann som Hanekes Funny Games; det går aldrig att slippa undan. Inte i filmens underbara värld i alla fall. Dock tenderar ju dagens extremfilm att efterlikna verkligheten så långt det bara är möjligt och vad händer när den är där, när filmens verklighet är den reella?