Man skulle knappast kunna kalla mig för ett fan, nej tack. Men det så klart när man väl får chansen att spana in de första fyra minuterna av Saw 4 så gör man det. Och jag måste säga att de fått till det ännu en gång, på det där omoget våldsamma sättet: inhumant och känslokallt. Man blir illa berörd. Saw franchisen är neoskräckfilmens svar på Alex Schulman: ju längre de håller på desto vidrigare blir de. Publiken framför allt. Ropen de skalla blod till alla! Schulman såg sin blogg som ett monster. Jag tror att Saw 4 kommer att bli ett sataniskt jävla avgrundsvrål. Egentligen borde jag tycka om dem (och jag skall väl inte förneka att jag även kommer att se 4:an) men det finns något där som hindrar mig från att känna glädje. Jag känner bara en morbid fascination för vilka fällor som kommer att snärjas och hur långt Twisted Pictures kan tänkas gå denna gång. Vart finns känslan och kärleken? I alla fall, spana in öppningsscenen här och bestäm själv.