Robinson Devor, lägg det namnet på minnet, för det måste man bara göra när det handlar om en person som gjort en spelfilmsdokumentär om zoofili (tidelag). Zoo rekonstruerar händelserna kring ett fall där en till synes vanlig farsa från Seattle omkommer av inre blödningar efter att haft sex med en häst. Sensationsartat visst, men gjort med stil, vilket inte enbart ligger Zoo i fatet. Det blir helt enkelt lite fegt, den vågar inte gå in på djupet utan daltar runt själva ämnet (eller om man ska vara snäll: väljer en annan aspekt), vill få oss att känna för dessa människor tills att det gränsar till det parodiska.
Zoofilerna berättar öppet och ärligt (?) om deras passion för djur och att kärleken närmast kan liknas vid någonting övernaturligt. Dessa voice overs + ett löjligt planerat foto (vackert som fan) känns lite fel i sammanhanget, en stor del av det hela handlar ju trots allt om att sätta på, bli påsatt, av hästar. Denna sexuella fråga tas knappt upp, vilket hade varit helt ok om den, frågan, inte känts så konsekvent påträngande.
Sedan hade det även varit intressant med ytterligare diskussioner om varför människor av detta slag egentligen skall straffas. Om man bortser från den allmäna känslan av att akten i sig känns så förbannat onormal så är det ju svårt att röna om vad djuren tycker. Filmens kritiker fördömer förövarna för att de misshandlar djur. Efter att ha sett Zoo har man lite svårt att förstå varuti denna misshandel skola ligga. Kan man verkligen tvinga en häst till att ha sex med en människa? Zoo visas på Stockholms Filmfestival och jag måste faktiskt ta och rekommendera den, trots en del invändningar.
Angående speciesism i ett vidare perspektiv; vad dessa män gör är ju just att sudda ut gränserna mellan arter och ställa intressanta frågor om relationer mellan människa och icke-mänskliga djur. Filmskaparna väljer en gyllene medelväg och överestetiserar förvisso för att kunna närma sig begreppet, men jag tycker att polariseringen mellan de olika rösterna fungerar väl. De presenterar helt enkelt en subkulturur som vänder upp och ner på våra normativa föreställningar, och överskrider gränsen ganska långt. Sedan får man inte heller glömma att det är ett slags extrem form av zoofili som uppvisas. Wikipedia har faktiskt en extensiv och bra presentation av begreppet där många frågetecken skingras. Det eminenta nätmagasinet ”Antennae” har i sitt senaste nummer (Nummer 8 vol. 2 2008) fokuserat på bestiality (bestialitet eller tidelag är inte samma sak som helhetsbegreppet zoofili vilket även innefattar människor som endast har en större emotionell närhet och kontakt med djur är vad normen föreskriver). I numret finns en mkt bra intervju med Robinson Devor, enkel att ladda ner:
http://www.antennae.org.uk/
It is a complex matter! Men filmen Zoo kan ändå anses tillföra ngt i hela animal studies-kontexten, enbart genom synliggörandet.
Och vad tyckte du om Zoo?
Du borde läsa på lite om speciesism och vilkas intressen du spelar i händerna när du rekommenderar sådana här filmer. Läs nåt.