Shotgun Stories

Ingen rök utan eld då vi befinner oss i ett litet samhälle i södra Arkansas i USA. Vid första glans verkar denna film skildra det tysta och händelselösa söder. Den lilla staden förvandlas dock snabbt till en mardrömsliknande thriller då en långvarig familjefejd eskaleras efter en begravning av pappan till de båda familjerna. Det handlar om hämndaktioner, brödraskap och heder. Det blir en skrämmande blandning i den annars trista och enformiga staden lika befolkad som en liten gata på exempelvis gamla stan i Stockholm.

Att hämnas för att försvara sin familjs ära visar sig här vara en riskabel affär för halvbrödarna, vilket också leder till två mord och mordförsök. Filmen saknar ingen känsla och är en fängslande skildring av 70-talets söder med skön inlevelsesynkroniserad musik och skådespeleri precis som i dåtidens klassiker om söderns mystiska drag. Den är tung helt enkelt.

Simpsons dubbas

Höll på att sätta kvällssupen i halsen när jag under ett intensivt surfpass läser att Simpsons: The Movie har dubbats till svenska. Jag var tvungen att läsa det två gånger. Att man inte har lärt sig av TV3:s svinerier i början av 90-talet; hiskeligt. Undrar vem som fått den äran att gestalta Homers röst den här gången, jag hoppas lite på Martin Timell men skulle inte förvånas över ett inhopp av Görel Crona. Som tur är finns originalversionen av filmen med på disken. Men visst är det lite konstigt, man skulle tex aldrig få för sig att dubba Woody Allens senaste, det hade ju bara varit dumt. Dumheter!

Dagens djur: mask.

Ett tungt jobb

Filmfestivalen och mystiska ärenden upptar all min tid. Jag hinner knappt skriva någonting.

Ikväll ska jag försöka pallra mig iväg för att se Juno, vet knappt någonting om den förutom att det är ngn slags abortfilm (pro får man väl anta) och att tjejen från Alias spelar med. Spännande värre … nej, men ngt måste man ju se. Är annars mest förvånad över att alla tidningar och skribenter hajpar samma filmer och det är alltid storfilmerna som ändå, förr eller senare, kommer att gå upp på bio. De har alltså redan sin publik garanterad.

Filmfestivaler är till för de små filmerna och filmarna, det är dem som det borde talas om. Att man sedan även visar publikdragare förstår jag, det är en ekonomisk fråga. Och slutligen, om ni (Stockholms Filmfestival) inte orkar satsa på sektionen Twilight Zone så lägg ner den. Som sann cineast och kännare av det extrema tar jag utbudet som en stor förolämpning. Så många luckor, oförståligt.

Brett utbud för den som är kräsen

Nu är det festivaldags igen… För första gången någonsin besöker jag den internationella Stockholms Filmfestival. På festivalens första dagar har jag hittills hunnit se fem filmer av dom 170 som visas. Bland annat har jag sett skildringen av en rockstjärnas liv i filmen Control som jag tyckte var väldigt intressant och som jag har recenserat här. Sen till min förskräckelse såg jag även Eagle vs Shark som jag har bloggat lite om, en film som inte fall mig i smaken särskilt mycket, konstigt nog.

Jag har också susat igenom Lagerfeld Confidential, en dokumentär om modeikonen och mannen bakom succé varumärket Chanel som var sådär då jag somnade stundtals under filmen och uppfattade snubben som gränsen till fördomsfull mot det kvinnliga könet.

Sen har jag sett Leo, invigningsfilmen där Josef Fares också invigde festivalen och lättade lite på den upptajta stämpeln festivalen har bland vissa icke besökare med utländsk bakgrund. Fick också prata en snabbis med Josef innan visningen som varnade för att filmen var väldigt våldsam. Är den våldsammare än något man har sett tidigare? Nejdå, men den var våldsam.. om det är någon som är rädd för sånt. Det var faktiskt en tant innan en pressvisning i början på veckan som frågade tjejen som tar emot pressfolket om vilka filmer som inte var våldsamma för hon skulle minsann inte se på någon våldsam film, nej absolut inte haha.

Och sist men inte minst har jag sett filmen Blue Collar, en film som ju var väldigt manlig i det att det var för få kvinnor i filmen och den kändes väldigt machostereotypisk med rånkomplott och hela köret. Förutom det hade den en rätt så intressant historia om hur arbetarklassen drar det kortaste strået vad det gäller fackliga förhandlingar och arbetarrättigheter och villkor skildrat ur ett gettosperspektiv. Den var väldigt getto verkligen då alla skulle spela sin roll i den samhällsdrabbade och missunnade trion. Slutet var också lite flummigt med tanke på att poängen i sista scenen motsade hela filmens budskap som verkade vara att i arbetarklassens fackliga krig så kommer dom svarta och vita överens, håller ihop och har goda relationer oavsett hudfärg (medans bovarna, i det hela fallet facket försöker sätta dit hela bunten).

Ja, ännu mer att skåda under dagarna som kommer så vi får väl se om jag får se några fler intressanta filmer.

Våldet sviker inte

Kom just tillbaka från visningen av Nick Loves Outlaw. Love som tidigare gjort den alldeles utmärkta Football Factory hamnar tyvärr här lite snett, därmed inte sagt att det är en helt igenom dålig film.

Outlaw handlar på det stora hela om England 2007, våldet tar över staden och de svaga, utnyttjade, lämnas i sticket av rättvisan. Sean Bean, just hemkommen från Irak, bestämmer sig för att ge igen. Han förenar sig med ett gäng oförrättade och bildar något slags medborgargarde.

Jag brukar tycka rätt bra om dessa så kallade vigilantefilmer, oftast är de så harmlösa. Ta tex. Death Wish, Kill Bill eller Darkman. Bra underhållning helt enkelt. Outlaw är däremot svart ända in i märgen, obehaglig och utan anlag till humor. Den är för allvarlig för sitt eget bästa, tonen går helt enkelt inte ihop med karaktärsstudierna. Dessutom så känns inte hämnargruppens dynamik särdeles realistisk. Man förstår inte deras skäl. Eller rättare sagt: man förstår skälen men inte dem. Det känns som att Love missar en massa steg i sin berättelse. Allvar är ok men inte när det tappar i trovärdighet och det är nog framför allt där som Outlaw sviker. Det finns inte en chans att dessa män, med undantag av Sean Bean, verkligen skulle kunna utföra det våld som gestaltas i Outlaw.

Ironiskt sett så är det just våldet som fungerar bäst, våldet och den kalla stämningen filmen igenom och det räcker rätt långt.