Jag är svältfödd på bioupplevelser. Främst den del av besökandet som innebär bra ljud och högkvalitativ bild. Till det tillkommer den timmeslånga körningen till närmaste (någolunda) vettig biograf.
Det blir helt enkelt inte av. Men så kravlade jag mig iväg häromveckan och såg Stardust, skriven av Neil Gaiman en gång i tiden. Lite gullig så där men boken är mycket bättre. En del av tjusningen med historien försvinner när man inte längre har de perfekta bilderna i sitt huvud. Vi var roade, jag och mina vänner. Vi skrattade lite, och myste över kärlekshistorien. Den är lite annorlunda, och jag tycker om tanken på att stjärnorna är vackra varelser som ser ner på oss människor och fascineras av vårt sätt att leva och förändras.
Vet ni vad jag saknar mer. Riktigt väl tecknade filmer. Som på den gamla goda tiden när Disneys filmskapare satt med papper och penna och tecknade varje filmruta. När det var lika mycket konst som film. Visst det är inte lika ekonomiskt. Men nog är det vackrare.
Sedan jag såg Into the Wild för en månad sen har jag inte kunnat släppa taget om skådespelaren Emile Hirsch fantastiska rollprestation. Så jag gjorde lite undersökningar för att se om han var helt okänd eller bara okänd gör mig. Det visade sig att jag faktiskt hade sett honom tidigare som en av skateboard åkarna i Lords of the Dogtown, samt i Alpha Dog. Men den prestation han gör i den här filmen förtjänar extra uppmärksamhet. Speciellt i slutet av filmen då hans karaktär verkligen utmanar skådespelaren att ge lite lite mer hela tiden. All credits to him. Han har verkligen utvecklats sedan sist jag såg honom.
Alltid roligt med intressanta skådespelare. Så nu ser jag fram emot Speed Racer som släpps i maj nästa år.
Annars väntar jag mest på alla julfilmer som borde komma snart. Alla klassiker, alla eviga musikaler och alla familjefilmer med lyckliga slut och moral som står en upp i halsen tillsammans med glögg och pepparkakor. We all love to hate them!