Rambo svinar vidare

Stallone gör sig mycket bättre som punchig avdankad boxare än som korkad fåordig ex-soldat, detta är vad man kan konstatera efter att ha sett Rambo.

I den senaste av Rambo filmerna sätter Stallone P för vad som bara mÃ¥ste vara Ã¥rhundradets manligaste filmfranchise, i alla fall om man med manlighet avser tystnad, vÃ¥ld och breda bandanas. Rambo har dragit sig tillbaka, han är trött pÃ¥ mänskligheten och vill leva i samförstÃ¥nd med naturen. Han arbetar som ormjägare … och vÃ¥rdar inte sitt yttre särdeles väl, kroppshyddan är monumental i sitt Ã¥ldersamma fett, ett ister som genomgÃ¥ende döljs av en bylsig tälttröja. Man fÃ¥r aldrig se Rambos överkropp … DÃ¥ ett kristet piratgäng befruktar hans meditativa inre sfär och lurar i honom att människan är god börjar helvetet. De kristna kidnappas av juntan (Burma) och Rambo tvingas ta till vapen (Live for nothing or die for something).

Rambo är en märklig blandning av autentiska dödsbilder, amerikansk dumaction och brutalt ultravåld. Att den är gjord idag är ytterst märkligt, 80-talet ok men 2008? Och varför alla dessa döda barn? Nja, mixen är galet amoralisk och känns osmaklig, men så är det ju också enligt Stallone en kristen film. Och visst är det underhållande, det går inte att förneka. Slutscenerna där Rambo står och trycker bakom sitt eldvapen som han låter använda flitigt är mumma för en gammal videovåldsräv som mig själv. Det är våldsamt på ett nästan parodiskt sätt och Rambo ser ut som en påklädd gräddköttbulle. Mmm mm mm.